Barnet jag aldrig (2020) av Jenny Danielsson

Om ett pars ouppfyllda barnlängtan. Boken tillägnas de ofödda: ”Till er som dog mellan vecka sju och tretton”. Sorg och längtan närvarar – och lidandet för kvinnan (äggplockas befruktas blöda och sörja) – och lidande för mannen (som är utanför och delaktig/i skuld/ i sorg).

Det är skrivet ur kvinnans perspektiv. Mannens perspektiv saknas. Jag litar inte på den kvinnliga jag-berättarens bild av mannen (att han är ytlig och inte bryr sig). Jag har läst in hans sorg mellan raderna.

Adoption hade varit en lösning för honom men inte för henne; alltså ingen lösning. ”Det är ingen självklarhet att en adopterad per automatik vill adoptera, precis som att det inte är självklart att en bondson vill överta gården”, menar kvinnan (s.53) som själv är adopterad och ”måste få känna att något växer inom henne”. ( ”Allt annat vore ett riskprojekt, som att skapa ännu en väv av osammanhängande trådar.”) ” …låt mig må så illa att jag måste panikkräkas på en nerpissad McDonaldstoalett…. Bara jag får bli gravid på riktigt ”, tänker kvinnan (s.51)

Tänkvärda styrkekommentarer från sjukvårdspersonalen efter missfall: ”…allt har kommit ut som det ska, inga fosterrester kvar, härligt.” eller ”Lev som vanligt”. Svårt att leva som vanligt när man ständigt blir påmind om det man inte har, som många andra har och som uppfyller dem bokstavligt och bildligt. ”Varje försök är unikt och helt oberoende av historiken” tror man på efter första missfallet, men inte efter andra och tredje.

Tänkvärda kontraster; Att åka till jobbet efter missfall, att gå på babybjudning efter missfall, att fostret stöts ut på babybjudningsparets toalett.

Mannen åker på odyssé, till följd av omständigheterna ovan. Det är svårt att vara närvarande om man är olycklig, svårt att bli älskad och älska, lätt att längta bort till något annat. Det blir något annat och liv går vidare. Kvinnan åker på odyssé. Ödets ironi väntar. Gulliver Ull.