Frankisstein (2019) av Jeanette Winterson

Boken börjar med en fiktiv Mary Shelley som ger bakgrund till sin roman Frankensteins monster (1818); hur hon födde och begravde tre barn, sörjde, önskade deras liv åter. Med pennan prövar Mary att skapa nytt liv ur de döda, vilket leder till katharsis att de döda är döda och att de inte kan önskas åter.

Varje tid har sin Frankenstein med en lösning på ett problem (dynamit, internet…) som leder till ett nytt problem… (bomb, nättroll). Parallellt med Marys historia berättas en annan om Ry, en nutida kvinna som attraheras av män, men som vill vara man. Är det ett problem?

Länge är Rys biologiska kön oklart för mig och gåtan upptar oproportionerligt mycket av min energi. Namnet ”Ry” kunde vara Ryan eller förkortning på ett kvinnonamn (MaRy?). Jag baserar föreställningen om kroppens kön (man/kvinna) på hur andra människor interagerar med Ry. När hen våldtas tänker jag kvinna, i sista hand tänkte jag hen. Så stark är min drift att definiera biologiskt kön.

Kroppen är normen, utgångspunkten i vår kultur (Frågan ”Vilket kön?”ställs redan på ultraljudet); kroppens kön definierar dig, ställer in parametrarna för vad som är möjligt i ”kroppens liv”. Tänk om, tänk att själen är utgångspunkten och kroppen en tillfällig frysning (som vatten i fast form). Finns det en katharsis i den tanken?

Frankisstein är en polyamorös kärlekshistoria i dåtid och nutid; Alla älskar, men inte samtidigt och inte med samma mått: Marys man är kär i deras vän lord Byron, som har en affär med Marys styvsyster, som vill vara med Byron. (Ma)Ry(an) är kär i Frank Stein, som älskar hen, men han älskar utöver det kvinnor + den nedfryste mannen Stein. Frank kiss Stein. Själarna längtar ut i en förening som kallas kärlek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: