Tre diktsamlingar av Svenska Akademiledamoten Kjell Espmark (f. 1930) – i en samlingsvolym! Temat är döden: Orsaker bakom döden ( kategorisering, rasbiologi, förintelsen) dödens stund och livet med döden.
En av Espmarks dikter tar upp människans egen ”skapelse” rasbiologi, som kastar skuggor över dikt-jaget hundra år senare. Människorna som dokumenterades och kategoriserades 1931 ska få upprättelse i nutid, men övergreppen är förevigade på foton och plågar det nu levande dikt-jaget:
Så sorgligt att männen ansträngt sig för att vara fina, vet inte att fotografen förevigar deras fel, förnedrar dem. Postumt förfärad far och postumt diagnostiserat dikt-jag, under rasbiologens lupp (dikten fortsätter):
Anspelningar på stålblå ögon och ariska pressveck, selektionen och planen, ”just lastats ut på perrongen” och vitkalkad vägg (->arkebusering) andas nazism och etnisk rensning. Hot mot människan.
Espmark återkommer till etnisk rensning i en dikt om Förintelsen:
”Återträff” för överlevare på Boulevard Raspail (en fransk motsvarighet till Hornsgatan…men varför inte Champs-Élysées? Det finns ingen plats som kan uppväga förlusten i Dachau. Samma himmel täcker samtliga nämnda adresser).
Med på återträffen är även de dödas steg ”som inte brinner längre”. Brinner de inte för att hämnden (återträffen) nu är fullbordad eller för att återföreningen inte betyder lika mycket för människorna nu som den gjorde för dem i barackerna på förintelselägret?
En annan av Espmarks dikter handlar om Carl von Linné och hans dokumentation/kategorisering av de folkslag och grupper han studerat, t.ex bonden Jakob:
Varför var Jakob glad att se sin fru drunkna? Var det för att han smittat henne med syfilis – eller tvärtom? Båda motiven fungerar ( hämnd eller svår skuldkänsla).
Von Linné klassificerar Jakob och hans fru som slödder/ ”guds ogräs”. ”Guds ogräs har haft sin tid” syftar på att ”det naturliga urvalet” har kasserat slöddret.
”Så ock i det sedliga livet” påminner om den kristna trosbekännelsen och därmed inträffar Jakobs och hans frus död med Guds välsignelse och i enlighet med Guds plan.
Att Jakobs fingrar ruttnar medan det går väl i von Linnés händer, är en antites med ironi, eftersom Jakobs fru drunknade ”när hon gick genom isen på väg till kyrkan”.
Så; ”Guds ogräs” var gudstroende men inte under Guds beskydd. Och Guds självutnämnde sekreterare von Linné skriver strängare flora, reducerad på ”Guds ogräs”.
Här i Espmarks dikt nedan läser jag in dödens stund:
För mig är det från början en nära döden upplevelse (balanserar på kanten till döden, svindel vindel, ”glesnande väggar” syftar på hur strukturen av denna vår värld raderas, med natten kommer kylan (( blodcirkulationen stannar av, kroppsdelar svalnar )) och oförutsett tippar människan över sig till andra sidan; ”stryker ut sig själv”.
Dödsprocessen styrs inifrån; människan väljer när det är dags att ”blåsa ut stjärnorna” (påminner om ceremonin som liknar den när man hyllar livet i jordelivet ((blåsa ut ljusen på tårtan)). Dynamiska metaforer ändrar skepnad efter varje läsning . Min tolkning blev längre än dikten självt. Jag nöjer mig med denna tolkning. Det är en sådan dag i dag; dagens tolkning.
Återkommande ord i Espmarks diktning är ”glesnande/glesa”. Skog och plankor glesnar, signalerar att denna värld upplöses för diktens jag. Espmarks begrepp ”språk” används om baracker, penna eller vapen; mänskligt verktyg för att kontrollera och forma tillvaron på jorden.
Kjell Espmark var en av de ledamöter som i protest valde att lämna Svenska Akademien i samband med kulturprofilskandalen. Espmark kom tillbaka till sin post senare men när saken var utredd och lagförd. Hans ställningstagande har inget med dikterna att göra, ändå fladdrar tanken förbi. Det finns ett före och ett efter kulturprofilen Jean-Claude.
Fråga bokologen 