Bära barnet hem (2015) av Cilla Naumann

Handlar om en adoptivmor och ett adoptivbarn men också om det fattiga barnhemsbarnet som aldrig blev adopterat; fler perspektiv på adoption alltså.

Det fattiga barnhemsbarnet har vuxit upp och jobbar som barnflicka i en rik familj i Colombia. Hon kommer aldrig ha råd att ha några egna barn. Om hon blev gravid skulle hon tvingas att adoptera bort barnet. Ironiskt är hon som en mamma för den rika familjens barn, men saknar egen erfarenhet av hem och familj. ”Men egentligen vet hon inte vad ett hem är. Inte hur en barnkammare ska vara ordnad…Hon har ju aldrig haft ett hem […] Därför städar hon och återställer allt som hon tror att det ska vara” skriver Naumann om barnflickan (s.130). Sorgligt.

Boken är inte nattsvart; adoptivmamman från Sverige ville verkligen ha barnet hon adopterade, tog hand om det väl, gav honom en framtid. För adoptivbarnet, som blivit en ung man, är hon Mamma. En gång bar hon honom hem till Sverige. Nu är de två tillsammans tillbaka i Colombia för att söka upp hans biologiska mor, hans rötter. Den som bär barnet hem älskar det förbehållslöst; sätter barnets behov först, före sitt eget, tar risken att något i deras mamma-sonrelation förändras.

Jag väntade förgäves på att barnflickans och adoptivmammans vägar skulle korsas på plats i Colombia. Så blev det inte och kanske är det symboliskt, att fattig och rik inte möts om det inte är arrangerat och uppgjort. Tänkvärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: