Polcirkeln (2021) av Liza Marklund

Årets bok enligt mig!

En gripande kriminalgåta om fem kvinnor i en by vid polcirkeln; en av dem försvinner spårlöst, men hittas 40 år senare.

1980 har de då 17-åriga kvinnorna en bokcirkel kallad Polcirkeln, där de turas om att välja bok som ska läsas och diskuteras. När de talar om böckerna blir de oense och upprörda. Boksamtalen blir en ventil för underliggande konflikter, som är oundvikliga när de lever i denna glesbefolkade bygd, där alla känner alla, där de konkurrerar om de få jobb och partners som finns; inkräktar på varandras livsrum.

Romanen är indelad i fem kapitel och var och en av kvinnorna tillägnas ett eget kapitel, där vi får insyn i just den kvinnans liv kring tidpunkten för försvinnandet, men också en framåtsyn till hennes liv 2019, när den försvunna vännen blivit funnen.

Kapitlen är uppkallade efter kvinnornas bokval istället för deras namn: Lolita (1955) av Vladimir Nabrakov, Rötter (1976) av Alex Haley, Polismördaren (1974) av Sjöwall Wahlöö, Tom Sawyers äventyr (1876) av Mark Twain och det sista kapitlet heter Törnfåglarna (1977) av Colleen McCullough. Bakom varje bokval finns en karaktärs tanke. Karaktärernas diskussioner kring böckerna ger ledtrådar till försvinnandet. Läsaren lägger pussel med dessa, men också med tidningsartiklar och protokoll (kollageberättarteknik); läsaren känner sig delaktig i utredningen.

Marklunds karaktärer i Polcirkeln är av kött och blod, långt ifrån superkvinnostereotypen Annika Bengtzon. Polcirkelkaraktärerna har både sympatiska- och osympatiska sidor som tas fram utifrån rådande ramar som ekonomi, klass, kön, psykisk ohälsa, övergrepp, missbruk, homofobi, främlingsfientlighet, rasism… Gripande personskildringar.

Det är sällan jag formulerar orden ”en gripande kriminalgåta”. Kriminalgåtor brukar vara spännande, inte gripande: Marklunds deckare på 90-talet var spännande bladvändare – trots huvudpersonens frekventa fikapauser. Dessa förekommer i denna roman också, men inte som pausfågel utan som symbol för något större; viljan att välja gott, att välja det lilla man kan (kanelbulle) i en komplex och orättvis värld. Polcirkeln är en gripande bladvändare (376 sidor).

Marklund har tonat ned; hon finns inte med på omslaget, utan enbart på porträtt på pärmens insidor.
Författaren som ung på pärmens insida

Det känns som att Marklund tidigare skrivit för att underhålla, men nu skriver hon för att tala allvar om livet och dess villkor. Upplösningen är välunderbyggd (ingen okänd tvilling som poppar upp) och i efterordet tackar författaren flera sakkunniga personer som har hjälpt henne i hennes researcharbete. Journalister är nog de bästa deckarförfattarna, kanske för att de förstår vikten av trovärdighet; att effektivt eliminera de logiska luckorna, inte bara blåsa på med pennan i pindarisk yra.

Jag tackar mina BFFs för denna present och läsupplevelse. Ge denna bok i present till dig själv eller någon annan. Innehållet är allmänmänskligt och engagerar alla. Längtar redan till Marklunds nästa roman. ”Tre böcker ska det bli, om en plats och en tid som springer ur min bakgrund”, lovar Marklund. Låter lovande.

En tanke på “Polcirkeln (2021) av Liza Marklund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: