Allt detta tillhör mig (2002) av Petra Hůlová

Vi får följa tre systrars liv i Mongoliet i modern tid. Två av dem lämnar landsbygden för att sälja sig i huvudstaden och den tredje gifter sig och stannar kvar. Den gifta systerns hat mot sina systrar saknar proportioner, men långsamt förstår vi vad som ligger bakom hatet.

Vi får höra systrarnas mammas livshistoria samt höra dottern till en av de prostituerade systrarna. Denna dotter säger upp kontakten med sin mamma när hon får veta att mamman fött upp henne på prostitutionspengar. Dramatisk ironi när vi som allvetande flugor på väggen ser det dottern inte ser; att pengarna från prostitutionen betalat hennes utbildning; blivit biljetten ut ur fattigdomen. Vi ser att mamman är friare än sin syster på landsbygden, som påminner om inavelslandskapet i Den sista färden (våldtäkt, incest och misshandel). Genomgående i boken stryps mor- och dotterrelationer; kvinnor ställs mot varandra.

Detta är dock ingen nattsvart historia: Du är inte rädd å kvinnornas vägnar, eftersom du vet att de är starka, att de hanterar sina otympliga liv. Samtliga av bokens kvinnor försöker på olika sätt att uppnå samma sak: att värja sig från förtryck och skapa mening med sina liv.

Författaren låter kvinnorna i tur och ordning berätta sin livshistoria, i jag-form, i en fri medvetandeström. De berättar om samma händelser, men på olika sätt inom ramen för sina hemligheter. Det som fattas i en berättelse fylls i av en annans berättelse. Efter varje ny berättelse är du en insikt rikare och närmare en överblick.

Det är modigt av författaren att inte vara tydlig med vem av kvinnorna som berättar sin berättelse. Hon litar på att du listar ut det, att du uppslukas av autenticiteten. Att författaren svänger sig med mongoliska ord; codeswitchar, bidrar till autentisk stämning: ”Jag lämnade Ojunas ger” betyder ”Jag lämnade Ojunas hem.” Det finns inga fotnoter med ordförklaringar och du måste lita på din intuition, lita på att du förstår. Du får som läsare känslan av att du tjuvlyssnar på kvinnornas berättelser genom en vägg; en familjär kontext där info kan utelämnas – berättelsen är inte ämnad för dig utan för dem själva.

Det är svårt att hålla reda på det stora persongalleriet, när namnen inte liknar namn man hört förut – eller så är det en fördel. Jag minns fortfarande bipersonen Bibi-gul i Bokhandlaren i Kabul (2002) av den norska författaren Åsne Seierstad, vars bok baseras på hennes tid som gäst hos en bokhandlare och hans familj i Kabul.

Allt detta tillhör mig liknar Bokhandlaren i Kabul på det viset att den är skriven av en person utifrån. Den tjeckiska Hulova var i flera år bosatt i Mongoliet. Kanske är romanens innehåll baserat på transkriberade intervjuer? Innehållet känns dokumentärt. Till skillnad från Hulova är Seierstad öppen med att bokhandlaren existerar i verkligheten och att hon återger hans familjeliv (vilket ledde till att denne stämde henne för förtal). Bokhandlaren i Kabul är en lättläst bladvändare och Allt detta tillhör mig är hennes allvarligare syster; en bok som du behöver ge mer tid för att lära känna innan den blir en bladvändare. Den som väntar på något gott…