Ararat (1990) av Louise Glück

Ararat är platsen där Noaks ark slutligen strandade efter syndafloden. Nobelpristagarens diktsamling Ararat utspelar sig bland blommor och blad, men handlar om vår längtan och sökande efter helhet; kärlek:

Solen/Kärleken som bränner en brun cirkel runt blomman/barnet

I kärlekens namn har både diktens jag och diktjagets mor skadat sina barn; ”bränner en brun cirkel i gräset runt blomman”. Förstoringsglaset symboliserar kontrollbehovet hos föräldern. (Varför titta på barnet genom ett förstoringsglas? Du kan ju ändå inte göra något åt bruna, håliga blad – det är väder och vind, livets verk).

Det finns ingen ondskefull mor, bara onda omständigheter. Om du har förlorat en älskad är det lätt att ta fram förstoringsglaset för att förhindra att det händer igen, för mer orkar du inte. Diktjagets mor har förlorat ett litet barn, en syster till diktjaget.

I dikten nedan vaggar diktjagets mor sina älskade till sömns, till nattsömn eller till den eviga sömnen:

”Det är egentligen samma sak: att göra någon redo att sova, redo att dö”

Diktjagets mor har sett döden och beskriver själen som ”ett moln av atomer”. Tranströmerskt omkast i slutet av dikten: Varför skulle den [själen] förbi intakt […] när den skulle kunna vara fri? (”Själen är som all materia”)

Författaren synar förutom modergestalten, även relationen mellan mor och far i sin diktning:

”Man kan inte gå på museum med någon som vägrar öppna ögonen”. Så sant.

Klarsynta kommentarer från ett utomstående diktjag som betraktar helheten; När blytyngderna försvann från mor blev hon planlös, som en förlupen ballong/astronaut, istället för driven. Hon hölls alltså inte ner av sin make, i alla fall inte i den utsträckning som diktjaget trodde. Mor behövde far för att vara förankrad i den här världen. (Eller var mor desorienterad efter alla år i fångenskap, repade sig aldrig från den?)

Författaren undersöker även relationen mellan systrar i sökandet efter kärlek:

”Dolkar av gyllene hår”

Den ena ställs emot den andra; det gyllene håret blir ett hot mot diktjagets existens. Motsatser är praktiskt kompletterande, som yin och yang, men barnet söker helhet, att få vara allt. För ett helt barn finns inte frågan om vem som är bäst och det gyllene håret blir till just ett gyllene hår. Föräldrarnas brist är att inte se både yin och yang i sitt barn/blomma, vilket orsakar fiendskap mellan barn/blommor.

Kanske vi inte delar diktjagets erfarenheter, men vi är någons barn, någons förälder eller någons syskon – vi vet hur det är att vara människa och söka helhet; kärlek. Ararat är berättelsen om en familj; en mor, en far och deras barn. Tänkvärt om kärlek.

2 reaktioner till “Ararat (1990) av Louise Glück

Lämna en kommentar