I rörelse (2019) av Athena Farrokhzad

Diktsamlingen handlar om samtiden och om oss som rör oss i den (svenskar, unga, gamla, danskar, ankarbarn angivare, angivna mfl). Titeln I rörelse kan vara en allusion på Karin Boyes dikttitel ”I rörelse” (”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”…) Det finns paralleller mellan Boye och Farrokhzad. Ingenting är nytt under solen; vi är fortfarande i rörelse.

Farrokhzad baserar en av sina dikter helt och hållet på en annan diktares dikt. Hon ”bygger över” den och fabulerar kring dess uppkomst, som inte är till den andre diktarens fördel:

På ett sätt är allusionen ett kvitto på att han har gjort avtryck, men på ett annat sätt har han blivit hennes stoff; något att skriva om. Farrokhzad skriver en dikt på flera sidor om Göran Palms dikt. (Utdraget ovan är bara början.)

Dikten ”Ankarbarn” innehåller även den allusioner – även om de är vaga: ”O denna natt” (Lady o Lufsen), ”Ett barn är fött på denna dag” (julpsalm) ”Staffan var en stalledräng”. Allusionerna, inbillade eller faktiska, inger mig en känsla av samhörighet med diktjaget och jag tar på vid gavel emot dess smärtsamma innehåll ankarbarn:

”Släpp nu relingen lilla skatt” ger en bild av hur barnets fingrar bänds upp och hur barnet plumsar som ett ankare i havet. Det blir absurt att ”ett barn ska ge sin mor rätt till jord”, men om det är det enda sättet så är det (Vilken mor griper inte efter bottnar?) .

Dikten ”Rim för revolutionen” beskriver vad som händer efter att en människa angivit en annan människa:

I de första stroferna torteras angivaren och mördas. I den tredje flyr den angivna (fadern) . I den femte väljer den angivne fel flyktväg ( visar sig vara en återvändsgränd). I den sjätte syns spåren efter en avrättning. I den sjunde begravs angivarens döda kropp i bergen. Dikten slutar inte där. Den rör sig vidare med konsekvenserna som motor. Farrokhzad skriver långa dikter, men ingenting kan strykas, eftersom varje strof är en konsekvens av den tidigare.

Dikten ”Vi var branden” handlar om den meningslösa döden; diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog (medan jag tänker dödsskjutningarna). Den första strofen beskriver situationen ur de ungas synvinkel och nästkommande strof ur de vuxnas perspektiv. Unga och vuxna är alla en del av branden; katastrofen:

Unga tänker ”hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus” medan vuxna tänker ”hur många hus som kunde förlora sina barn”. Samma andemening, men i olika formuleringar, beroende på perspektivet.

Dikten fortsätter, rör sig mellan olika perspektiv, och fortsätter att visa på gemensamma tankar iklädda olika orddräkt. Jag vill att dikten aldrig ska slut…fortsätt tala till mig, vill inte sova förrän den här saken är utredd…