Dottern (2020) av Lena Andersson

En utvecklingsroman om Elsa som växer upp i 1970-1990-talets Sverige. Hon är barnbarn till Svea och dotter till Ragnar, som föregångaren Sveas son handlar om.

Elsa 6 år släpar på egen hand hem sin låsta cykel (se bokomslag); hon är ett strävsamt folkhemsbarn. Några år senare skjutsas hon runt på skidträningar och tävlingar – samtidigt som hon håller ställningarna i skolan. Ibland tar hon ut sig på skolgympan så att det går ut över skidtävlandet. Det är omöjligt att i alla situationer göra sitt bästa utan att det går ut över någon annan gren i livet…

Efter gymnasiet flyr Elsa till USA, blir en aupair som inte är det minsta barnkär, som istället för att passa på att utveckla sin engelska väljer en kvällskurs i spanska, ett helt nytt främmande språk. På kursen träffar hon nya människor som ställer henne inför nya situationer (hon blir bl.a anklagad för att vara en förtryckare).

Elsas utveckling från OS-hopp i längdskidor till aupair i Kalifornien är en metafor för folkhemmets upplösning, att ett målmedvetet stretande omvandlas till planlöshet. Det är en halsbrytande och underhållande utveckling att följa, att stå bredvid och heja fram henne. Heja! Heja!

Eftersom jag själv är sjuttiotalist hade jag förväntat mig igenkänning i mentaliteten (”vi i generation X”) men Elsa är av annat skrot och korn än jag. Hon nekar aupairfamiljen barnvakt en kväll eftersom det inte är förankrat i arbetsbeskrivningen att hon ska jobba kväll (något som jag aldrig skulle ha gjort). Elsa blir uppsagd och satt i en ny familj, vilket inte bekommer henne; same same family. Hon fäster sig inte vid människor; aupairbarnet bär hon endast runt på för att hålla det tyst och stilla, inte av omtanke eller för att det är mysigt.

Jag skrev i Tisdagstrion den 21 september att detta var en bok som jag ville läsa i höst och att jag längtade efter nostalgi. Dock infann sig inte nostalgin, men Dottern överträffade mina förväntningar på ett annat plan: Den är läsvärd pga Elsas perspektiv, att få se folkhemmets upplösning inifrån, hur det släpper sitt grepp om henne. Troligen skyndas processen på tack vare att hon är jag-stark, rakt på sak och selektiv; en hjältinna jag inte identifierar mig med men hejar på. ”Jag ser fram emot att inte vara kontaktbar en lördag och sluka den [Dottern]”, skrev jag den 21 september. Min förhoppning infriades faktiskt; jag läste ut den på en dag.

Läs Dottern!

3 reaktioner till “Dottern (2020) av Lena Andersson

  1. Den har jag inte läst ännu så tack för tipset. Lena Andersson är en bra författare som jag stundom retar mig på och tycker har fel. En annan vinkling som kan vara uppfriskande faktiskt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: