Det handlar om Greiders svåra sjukdomstid och hans (barndoms)minnen, som i och med att han blir sjuk ”söker upp” honom. Han skriver i brutna rader, eftersom han är så trött, men han skriver och texten som växer fram griper tag i mig:
Han beskriver hur det är att bli hjälplös som ”ett litet senapskorn i någons hand” och hur tankarna går medan andra försöker ta reda på vad som händer med Hans kropp. Först ges han diagnos sarkoidos och senare blodcancer. Läkaren förmedlar beskeden iklädd ansiktsmask. Tänk att höra ”du har cancer” utan att se läkarens mun.
Hans hjälplöshet åkallar minnen av trygghet från brunnen barndomen. Han minns läraren som skällde ut en annan lärare för att ha varit dum mot hans klasskompis. Han minns sin mamma som framgångsrikt förhörde honom på engelskglosor utan att kunna engelska själv. Han minns fröken som såg ömt och medlidsamt på honom när han anförtrodde henne att han dödat fågelungar med flit.
Som sjuåring tecknade han en ladusvala, se den på bokens omslag. Ladusvalor brukar störtdyka och i sista stund rädda sig från marken. Svalan är hans patronum. Numer ser han fåglar överallt, slås av: ”Vi glömmer hur mycket vi är med fåglar”. Han ”älskar mer än någonsin allt vanligt” och tror på en osynlig makt. Naturen och barndomen ger trygghet och kraft.
Parallellt med cellgiftsbehandlingarna pågår hans liv. Han är ”ett spindelbo”, som pga cellgifter förlorar känseln i fingertopparna (dock i drömmen har han känsel), han diskar (värmer sina cellgiftsfrusna händer), ”stappelpromenerar” med hunden, äter budapestbakelser med sin fru – och dotter på coronamässigt avstånd. Jag ser min egen pappa i beskrivningen av den sjukes liv och berättelsen blir en katharsis för mig.
Jag är tacksam över att ha läst Greiders bok, skulle aldrig ha gjort det om det inte hade varit för vapendragarna på bokstagram som effektivt marknadsförde den. Jag föreställde mig Barndomsbrunnen som politiska anteckningar.
Greiders historia förmedlas via korta vackra dikter i smala spalter blandat med längre berättelser; ” i brutna rader”, vilket blir luftigt och läsvänligt. Formatet liknar lite Ulf Lundells Vardagar (som enbart innehåller korta anteckningar/dikter). Önskar att Greider skriver fler böcker i brutna rader om sitt liv. Jag är idel ögon.
Fråga bokologen 