Det var en gång en familj med mamma, pappa, storebror Timo och lillebror Leevi, men kriget kom.
Pappan och hans bröder placeras vid samma utpost, försvarar varandra, försvarar Finland, men ”Så läcker Väinös [pappans] unga blod till slut rakt ut i den torra sommarjorden”. Mamman blir ensam med sina små, men tänker inte skicka dem till Sverige. Fotografiet (på bokomslaget) är mammans statuerande av sitt nej; att de här ”tre kropparna hör ihop”, mamma, Leevi och Timo.
Men det otänkbara blir tänkbart när Timo får dubbelsidig lunginflammation, utlöst av kyla och svält. I Sverige får han vård och överlever: Allt har sitt pris. Timo placeras hos en svensk familj och kommer inte hem till sin egen familj på många år. Mycket hinner glömmas och förändras.
Berättelsen om familjen som splittrades berättas ur Timos dotter Annas perspektiv: Anna undrar varför hennes pappa aldrig frågade farmor om varför hon inte tog honom hem från Sverige. ”Vi ska leva, därför pratar vi inte om Finland” svarar Timo (s.193). Tystnad.
”Det finns mycket som pappa inte kan säga till mig. Och det finns saker jag aldrig kan säga till honom, inte alls”, skriver Anna (s.212). Hon berättar inte för honom om sina sorger (barnlösheten) för hon vill inte göra honom ledsen. Tystnaden är ömsesidig.
Sörjen som blev är en hjärtskärande berättelse om människor som älskar varandra men som inte når varandra pga det oläkta underliggande traumat. Krigets skadeverkningar är inte bara där och då utan sedan. ”Det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj”, skriver Anna.
Sörjen som blev är en vacker kärleksförklaring till pappan och ett försök att läka honom och henne själv. Läs den!
Fråga bokologen 