Min syster, seriemördaren (2020) av Oyinkan Braithwaite

Lockades av titeln och det kaxiga omslaget! Förväntade mig att den skulle vara ”blodig, rolig och knivskarp” (se framsidetexten) … delvis infriades det:

Den är blodig men inte explicit. ”Några” mördas men fokus är på spårdöljande och likhantering som ger alibi till mördaren Ayoola, en ung vacker kvinna.

Storyn är absurd och därför rolig: Ayoolas syster Korede gör ALLT för sin syster seriemördaren; syrran kommer med concorden när Ayoola ringer om likhantering. Men ibland tvekar Korede varpå absurda förhandlingar mellan systrarna äger rum. Detta slags humor blir dock ensidig i längden – jag saknar igenkänningshumor! Det går inte att relatera till någon av karaktärerna.

Mordmotiven är klena (otrohet) och Koredes medberoende är illa underbyggt, kan inte byggas enbart på storasysterlig beskyddarinstinkt. Intrigen känns alltså inte knivskarp.

Jag lämnar boken halvläst hux flux. Men får veta av en bokinsta -vän att det finns en twist, så några dagar senare tar jag upp läsningen, läser ut hela boken. Konstaterar att trovärdiga mordmotiv finns, men de kommer dock alldeles för sent…när läsaren jag för länge sedan tröttnat. (Boken hade mått bra av att stryka ett mord eller två i upptrappningen.Less is more.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: