Farfar var rasbiolog (2003) av Eva F Dahlgren

En biografi över botanikprofessorn som började intressera sig för förädling av människor istället för växter. Vid pennan hans barnbarn Eva, som intervjuat sin far och faster, men även läst farfars forskningsartiklar och brevkorrespondenser med familjemedlemmar samt andra rasbiologer.

Barnbarnet lägger ett intressant pussel; en motsägelsefull person växer fram, en med en välbeställd bakgrund (”flygande sparfar”) sjuklig (ompysslad, kurortsbesök) men framgångsrik (dedikerad och delegerar). Därtill gift med en kvinna av ”alpinsk ras” (i västficksformat, enligt henne själv.) De två är en olycklig kombo: hon med sitt självförakt och han självcentrerad.

Farfar drömmer öppet om sin ”välskapta” ungdomskärlek Ellen, som han håller kontakt med hela livet till farmors förtret. Älskade han farmor eller valde han henne för att få känna sig överlägsen?

Rasbiologens barn minns honom som ett slags rektor på besök. De kände sig främmande, mindervärdiga, jämförda med Ellens långa barn, existerande på nåder. De tänkte tanken att inte föra sina ”dåliga gener” vidare…

Barnbarnet minns farfars anekdoter; en om att han klöv en död katt itu och hade delarna som krabbfiskebeten. Hon var strykrädd för hans kommentarer. Ofta kommenterar han människor i omgivningen utifrån rastermer; en effektiv härskarteknik. Hans brev är fulla av sådana kommentarer. Breven är skrivna på gammal svenska (skola, ehuru etc, till skillnad från fruns svarsbrev, som skrivs på nysvenska.)

Boken handlar inte enbart om människovärde då (1920-) utan även om människovärdet i skrivande stund, 2003. Mycket har hänt sedan dess ( avslöjandet av kariesexperimenten på Viggbyholmsanstalten, där f ö den upphöjda Ellen arbetade som husmor).

Barnbarnet intervjuar nutida genforskare, som menar att rasteorierna är förpassade till källarnas valv. Man kan inte förädla människor; det är alltför komplext ( vad är en bra människa? – inte lika lätt att definiera som en bra mjölkko…) Mänskligheten skyddas ännu av svenska lagar och läkaretiken. Vissa forskare hävdar att människan är en påse molekyler, att vi är programmerade att se mening med livet – så att vi fortsätter vara påsen, det vi är ämnade till. Rasbiologens dröm förblir alltså en dröm.

Läs Farfar var rasbiolog – en mycket viktig tankeresa i hur han skadar sina studieobjekt, sina egna och sig själv.

2 reaktioner till “Farfar var rasbiolog (2003) av Eva F Dahlgren

  1. Hm. Den boken kanske jag borde läsa. Han verkar ha varit bra psykopatisk, den där rasbiologen. Inte så trevlig att läsa om. Men såna finns ju runt om oss. Så vitt jag begriper så är en viss del av mänskligheten försedda med hjärnor som är så skapta så att de inte kan känna empati. Om de får en god och trygg barndom av kärleksfulla föräldrar kan de fungera bra ändå i samhället och plågar inte andra. Men det verkar inte ha varit fallet med din släkting. Det värsta är ju att många utan empati, eller med väldigt svag sådan får framskjutna positioner i samhället.

    Gillad av 1 person

    1. Bakom honom fanns en tillåtande familj, samhälle. Du borde läsa den! Slående hur många de var. Evas farfar var i ett stort sällskap ( hon nämner namn på inflytelserika personer chefredaktörer etc.)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: