Döttrarna skriver sina mamma-minnen ett par år efter hennes död. De har olika uppväxter, men det finns en del likheter som gör att jag ofta bläddrar tillbaka för att verifiera vilken dotter det är som berättar nu.
Döttrarna får ofta tas om hand av någon annan än sin mamma, som valt kärleksfullt hem med omsorg; hon vakar över dem i sin frånvaro. Ibland flyttar döttrarna, deras mormor samt småmorbröder med till orten där mamman är stationerad.
Lill-Babs lyckas med företaget att kombinera jobb med familj, vilket inte varit möjligt utan känslomässig och praktisk uppbackning av sin egen mamma och mormor. Matriarkatet ställer dock krav, som kan vara svåra att leva upp till under affekt:
”Det här är barnens hus. Om föräldrarna inte kan hålla sams får de hålla det utanför. Barnen har rätt till sina föräldrar och därför är de alltid välkomna”, sa mormor till Kristin (s.100) och visar detta i handling när hon bjuder hem sin ex-man och sönernas ex som om de vore vilka som helst. ”Ni är välkomna hit, men ta av hatten [tjafset] i hallen och lägg den på hyllan. När ni går sedan, glöm för fan inte hatten!” citeras mormor.
Döttrarna verkar vuxit upp i en miljö där skam och skuld hållits på mattan. Att sakna mamma är ett uttryck för kärlek, inget dåligt. När de återigen ses sover de alla i samma säng.
Tänkvärd läsning om moderskärlek!
Fråga bokologen 