Ett 200-sidor långt kåseri om en 30-åring med hälsoångest. Ena dagen tror han att han har fått en hjärtattack och nästa misstänker han cancer.
Det är intressant att läsa den första anekdoten om Walters lidanden, men sedan räcker det för mig. Det hjälper inte heller att hälsoångesten varvas med dråpligheter som att ha en flirtig terapeut, att göra en missförstådd insats när ett främmande barn sätter i halsen eller att manipulativt införa kontorslandskap på jobbet.
Jag skulle önska att Walter drevs av något större än hälsoångest, kanske att han ville bli storchef, pappa eller försökte att bota sin hälsoångest med en okonventionell metod.
Walter är chef på ett bankkontor och hans flickvän jobbar inom PR-branschen. Jag saknar kemi med Walter som är fixerad vid yta, beskriver flickvännen som en forna fotomodell med hängbröst…Alla människor som kommer i hans väg får en lyteskomisk presentation (terapeuten är inte bara flirtig utan ser ut som om ”hon sprungit in i en vägg som liten”.
Många av bokens scener utspelas på kontoret i interaktion med medarbetare och andra chefer. Jag vet att jag kan skratta åt kontorsmiljöer ( älskade ”The Office” ((brittisk tv-serie om ett kontor där en dålig chef härjar)) men jag skrattar inte i denna boks kontorsscener.
Kanske beror det på att bankkontorsmiljön inte känns autentisk, trots att de snackar briefa, input, dragning etc. Eller så beror det på att boken är skriven i jag-form, att läsaren enbart får Walters perspektiv och ingen annans…
Humor är subjektivt och med rätt läsarmatchning kan Den unge Walters lidanden vara kul läsning. Testa och se vad Du tycker!
Fråga bokologen 