När Paul Auster är 32 år ”upptäcker” han sin far efter dennes plötsliga död. Far och son hade en distanserad relation; sonen har mikroskopiska minnen av att ha fått faderns bekräftelse. Auster städar dödsboet och träffar människor, kända som okända, ur faderns liv.
Bokens första del har titeln Ett porträtt av en osynlig man, eftersom Auster upptäcker att hans far är distanserad i alla sina relationer (i relation till Austers syster, till deras mor, i kärlek, i vänskap och professionellt). Alla tror sig känna honom, men ingen gör det, vilket blir tydligt efter hans död. Fadern uppfann ett slags ensamhet som skydd mot människor. Kanske kan förklaringen vara att hans far ”dog” när han var liten?
I den andra delen, Minnets bok, är Auster mitt uppe i en skilsmässa, som han själv inte initierat. Auster är orolig för hur relationen till hans treårige son ska bli och oron tar nya proportioner när sonen blir allvarligt sjuk. Auster vakar och tröstar sig själv med sagan om Pinocchio och gammaltestamentliga myter: Jona slukades av en val, men om han inte gjort det hade han drunknat i havet ( i valens buk fanns ju hans far på ett skepp i tryggt förvar). Minnets bok blir till en essä om livet.
Auster skriver i tredje person, kallar sig själv för A. Alla personer kallas för en bokstav utom sonen Daniel, som är viktigast i Austers liv och som han inte kan skiljas från: ”Och bilden av hans [Daniels] söta, vilda lilla kropp där han ligger och sover i sin spjälsäng. Att sluta med detta” (s.101).
Texten är tänkvärd – och tillgänglig för läsaren, eftersom Auster främst försöker förklara sina känslor för sig själv, vilket får effekten att det blir tydligt för andra.
Läs Att uppfinna ensamheten! Jag kommer att beta av Austers andra böcker en efter en.
Fråga bokologen 