Karolina berättar sitt liv genom sina matminnen. Genom maten minns hon när hon träffade sin pappa för första gången och hur deras relation kom att utformas. Genom maten minns hon sin mamma som ständigt jobbade och mormor och morfar som fyllde mammans tomrum och frys.
Mat är kärlek; Karolina ger och får kärlek genom mat (ger sin mormor kärlek genom att sleva i sig hennes risgrynspudding och får mormors kramar). När hon själv blir mamma stationerar hon sig i köket, kokandes mat/kärlek. På nätterna länsar hon kylskåpet, äter direkt ur burkarna…behöver kärlek.
Mat är substitut för kärlek, lindrar ensamhet. Den lilla Karolina sitter ensam och äter på Wimpy i London ((mamman och hennes man har tagit en lång sovmorgon… och någonstans i samma stad bor hennes pappa…)), men sorgliga matminnen bryts av fina (som när hon lagar kalops till sin morfar i kolonistugans pentry och blir till koloniföreningslegend ((barnet som lagar mat!)). Matminnen kan både smärta och lindra.
Karolinas berättelse väcker mina egna matminnen till liv, saker jag inte tänkt på under decennier kommer tillbaka (Lean Cuisines kalorisnåla färdigrätter…)
Läs Bröd och mjölk!
Fråga bokologen 