Det tomma hemmet (1965/2013) av Lidia Tjukovskaja

Leningrad 1937. Sofia är en sann stalinist och likaså hennes 21-årige son Kolja, men en dag fängslas sonen.

Sofia kämpar för att finna sin son och hennes tröstlösa kamp liknar herr K:s i Kafkas processen, men är dock inte lika drömlik, eftersom Stalin och andra personer nämns vid namn ( är inte endast en bokstav som i Kafkas).

Logiken bakom processen i Tjukovskajas bok är absurd men synlig: Endast två särskilda datum varje månad (den 7:e och den 20:e om efternamnet börjar på L) kan Sofia som anhörig köa för att få tala med en åklagare om vad den fängslade sonen anklagas för och var han finns.

Kön sniglar sig fram; kanske hinner inte den anhöriga fram och får då återkomma nästa månad. Det tär på Sofia, men hon ger inte upp, tror att fängslandet av hennes son är undantaget som bekräftar regeln: Alla andra anhöriga som köar har folkfiender till fäder, makar och söner…

Hemmet känns tomt utan sonen, men rent fysiskt är Sofia inte ensam – det bor tre familjer i hennes lilla lägenhet. Sofia är ålagd av staten att husera familjerna och trycka in sig själv (och sonen när han var fri) i det minsta rummet. Varje familj har ett varsitt stormkök, men trots det blir det bråk (någon har tagit någon annans fotogen).

Miljön är ogästvänlig och klaustrofobisk överallt – i hemmet, på det statliga förlagskontoret där hon arbetar och på upplysningsbyrån. Läsaren/flugan på väggen registrerar livet under ”Den stora terrorn”, Stalins tid.

Tjukovskaja (1907-1996) skrev boken i ett skolhäfte under Stalin-tiden, vågade inte förvara det, gav det till en vän som senare stupade, återfann det gömt i en papperskorg bland vännens tillhörigheter. Tjukovskaja försökte ge ut boken, men innehållet ansågs känsligt så boken trycktes utomlands 1965. Först 1988 blev den tillgänglig för sovjetiska läsare. Hennes bok har liksom Anne Franks dagbok lika gärna kunnat försvinna; det är ett under att den finns. Detta finns i mitt bakhuvud när jag läser.

Läs Det tomma hemmet! Jag läste den i ett svep (140 sidor). Det är ett fängslande och tänkvärt dokument av den lilla människan inifrån en totalitär regim.