Jasenko minns sitt liv i sin hemstad 1992, då den dag och natt beskjuts av bosnienserbiska styrkor. Bosniakerna förgås; de slipper inte ut och förnödenheter kommer inte in. De svälter, törstar, torteras och skjuts ihjäl därinne.
Det är tänkvärt att läsa om livet under belägringen, om hur Jasenko och hans vänner samt flickvännen Amira ägnar dagarna åt att leta efter rent vatten och något ätbart, akta sig för krypskyttar, rädda skadade människor. Tänkvärt om vad som händer med Amiras och Jasenkos passionerade kärlek när de är smutsiga (en kopp vatten per dag) och som skelett (inte mat varje dag).
Många försöker fly, men stoppas i bergen av den bosnienserbiska armén. Det gäller att ha rätt pass, tur och kontakter. (En vän till Jasenko stoppas och torteras, blir sedan satt på posten att skjuta på sin egen stad.)
Amira har ett serbiskt pass men vägrar lämna Sarajevo av rädsla för soldaternas nycker. Och Jasenko kan inte lämna om inte Amira lämnar; de lever i symbios. Tanken på flykt sätter igång skuldkänslor, att man ger upp sin stad och sviker de som är kvar (som i sin tur känner sig svikna).
Jasenko skriver denna bok nästan 30 år efter belägringen. Fortfarande finns saker kvar att berätta – saker som han inte vet hur han ska berätta. Jasenko skriver hur det var innan kriget, hur relationer ändras av kriget och vad som hände sedan.
Krig är ”en oåterkallelig förlust. Det enda vi kan göra är att berätta om det”, skriver Jasenko, men menar samtidigt att det finns inget läkande i själva berättandet. Han vänder sig till sina halvvuxna barn med sin berättelse, vill förklara vad kriget har gjort med honom och indirekt dem, eftersom de är en del av hans liv.
Jag rekommenderar denna välskrivna, gripande och klokt reflekterande bok. Den ger insikter som jag tidigare saknat.
Fråga bokologen 