Om någon skulle komma förbi bondgården när tonåringen Tue sitter i äppelträdet och skiter ned på sin familj som står nedanför skulle det göras orosanmälan.
Ingen kommer just då, men folk kommer förbi på konfirmationskalas eller för att driva in lånade pengar. Folk vet att mamman är sjuk, att pappan ensam tar hand om hem och gård – en övermäktig uppgift för en person; de riskerar att gå i konkurs. Ingen hjälper dem. På byn skvallras det om mamman som inte kan ta hand om sina barn.
Berättelsen är osentimentalt berättad av Tue, som har en förmåga att trösta sig själv: ”Det fanns så många andra dåliga människor i världen att jag omöjligt kunde vara den värsta”. Tue knyter an till bra personer i sin närhet som bekräftar honom och hans dröm om att i framtiden lämna byn. ”Du är inte dum”, sa hon [hans lärare]. ”Jag tror det är bra för dig att öppna ett par böcker på allvar”.
Den dysfunktionella familjen och släkten skildras utan fördömanden. Dialogerna bidrar till det:
Trots det osentimentala författargreppet, eller kanske tack vare detta grepp, blir jag känslomässigt berörd. Det råder misär men känslan av att det inte alltid kommer vara så här för Tue bär mig genom berättelsen, får mig att orka ta den till mig.
Läs denna hemska men hoppfulla barndomsskildring!
Fråga bokologen 