Betty, 17 år, kommer till Stockholm 1937 för att arbeta som hushållerska åt en fin familj. Hon sliter och släpar från morgon till kväll – och ibland även nattetid (när familjens vuxne son kommer hemrumlandes och ska ha nattamat). Familjemedlemmarnas människosyn är skev (men de är inte heller snälla mot varandra).
Handlingen utspelar sig under Bettys första år i Stockholm då mycket händer i hennes liv – och i Europa (Hitler annekterar Österrike i mars 1938). I Stockholm demonstrerar nazister och Betty känner alltför väl igen en av nazisterna i demonstrationståget. I bokens början är hon opolitisk men blir mer ställningstagande ju mer hon vet och erfar (En judisk man som hon är förälskad i försvinner i samband med en utlandsresa).
Berättelsen känns trovärdig och autentisk. Dels kopplar Widholm till historiska händelser, dels använder hon ett gammeldags vokabulär i dialogerna och låter alla karaktärer ha sina ordval beroende på klass och kön, fångar deras sociolekter. ”Vi hoppas Betty trivs hos oss och ser framemot 1938 i det Molanderska tjället [hemmet]!” säger mannen i familjen till Betty. ”Tjället” och det direkta tilltalet i tredje person representerar svenskt tal anno 1937-38.
Det är spännande att följa en ung kvinnas utveckling på 1930-talet, följa hur hon blir förslavad, lillad ( ”lilla Betty”) och mans-plainad, men ändå lyckas påverka sin situation. Jag ser fram emot fortsättningen i Värma händer (2022).
Läs Räkna hjärtslag!
Fråga bokologen 