Samkönat sexuellt umgänge bestraffas år 1911, men de unga Lisa och Lilly älskar varandra och det kan inget dödshot ändra på. Dock sänker hotet ner dem i självhat och ensamhet; de har dåligt samvete för att de oroar sina närstående med sin ”vänskap”, och att de ljuger. Lögnerna skapar distans till omgivningen.
Lisa och Lilly distanseras fysiskt från varandra, försöker glömma drömmen om en framtid tillsammans. De är inte Selma Lagerlöf och Sophie Elkan (utbildade kvinnor med ett ärvt kulturellt kapital) utan vanliga Svenssons.
En Svensson-kvinna behöver en man för att legitimera sig, slippa frågor. Lisa och Lilly leker med tanken att gifta sig med sina två manliga vänner och på så sätt kunna fortsätta tillsammans, leva ett dubbelliv. Hellre det än inget liv?
Det är intressant att något så privat som sex ska vara en allmän angelägenhet. Agitatorn Henki Bergegren säger i ett brandtal 1911 att överheten är emot preventivmedel för att det stoppar flödet av nya arbetare/ny kanonmat. Och samkönade sexuella relationer genererar heller inga barn. Äktenskap skall leverera barn 1911.
Stockholm år 1911 är en kvinnofientlig plats. Lisas jämnårige bror får komma och gå som han vill, medan Lisa låses in. Kvinnor som är ute om natten är tillåtna villebråd.”Kooousera,kosserna, kousera!” ropar män efter Lisa och Lilly. Vad händer om männen får tag i dem?
Lisa och Lilly fanns i verkligheten, men Lodalen har målat porträtten fritt utifrån den lilla fakta som finns bevarad om dem och gör dem levande igen. Även bokens andra karaktärer har funnits. Det finns ett skimmer över dem alla och jag rekommenderar varmt denna ”Mina drömmars stad” ur ett kvinnligt perspektiv.
Fråga bokologen 