Herrarna (lappfogdarna i Lappväsendet) tvångsförflyttar 300 samer och deras renar mellan åren 1919-1932, förpassar dem till främmande områden femtio mil söderut, där vegetationen och livsvillkoren är andra än vad de är vana vid.
Det är en strapatsfylld färd till fots där det händer att gravida, gamla, barn och djur stryker med. Om en samefamilj är oförmögen att förflytta sig på egen hand sätts de på tåget – och andra samer får transportera deras renar, vilket är riskabelt eftersom renarna vill norrut och försöker rymma. Renar som lyckas ”är som flyttfåglar på väg tillbaka, de går mot kalvningslanden och gräsdoften från havet”, skriver Labba. De skjuts när de når sitt gamla hem.
Herrarna menar att renförlusten är självförvållad – samerna har haft flera år på sig att planera flytten. Herrarna tar inte hänsyn till omständigheter som att renarna är vanedjur ( det tar tre år för dem att vänja sig vid en ny plats) eller naturens krafter (översvämningar). En same har 70 renar på drift och återfinner endast tjugo av dem. Herrarna uppnår vad de vill åstadkomma: Ett rejält minskat renbestånd och marker frigjorda från samerna.
På markerna dit de deporterade samerna kommer, bor det redan samer och konflikter uppstår kring deras olika arbetssätt. Ibland deporteras samer från en plats för att göra plats för andra deporterade samer. Familjer och släkter som är beroende av varandra splittras. Herrarna bryr sig inte om vem som är släkt med vem; same som same.
Det är en upprörande läsning. Boken baseras på intervjuer med de deporterade, deras barn och barnbarn samt utdrag ur herrarnas protokoll och brev:
Herrarna noterar således samernas lidande men vänder blad för att ”…om man för sådana skäl ger med sig, kan man icke få ordning…” skriver fogden Holm 1927.
Jag har tidigare läst om denna mörka del av Sveriges historia, men Labbas bok tillför den en ytterligare dimension: Både före- och efter deportationen mättes samernas skallar. Efter att de deporterats var det dags för nästa separation – barnen togs till internatnomadskolan för försvenskning. Herrarna tog inte på sig ansvaret för renarnas död under deportationen och idag klaras få mord på renar upp av polisen… Allt jag läser om samer hädanefter kommer läsas med den nyförvärvade labbska blicken.
Labba besöker platsen i Tromsö där hennes förfäders marker låg innan deportationen. Där ligger numera en skidanläggning. Nästa gång jag är i fjällvärlden kommer jag tänka tanken: vad fanns på denna plats innan. Kanske var det en sameby.
Läs Herrarna satte oss hit!
Fråga bokologen 