Ravanis lånar mig sina ögon på universum, vars skönhet fått henne att ägna sig åt kvantfysik. När hennes poänger når fram hissnar tanken – på gränsen till svindel:
Om en varelse just i detta nu tittade på oss från Orions bälte skulle den inte se oss utan våra förfäder från tidig medeltid (!) . Ljuset tar 1350 år på sig att färdas hit från dit. Men för ljuset självt existerar ingen tid; endast i relation till kroppar (platser) uppstår tiden. Ljuset är evighetens avbild.
Ravanis skriver om svarta hål, att den som ger sig in i ett svart hål lämnar universum (!). Enligt relativitetsteorin ska personen sträckas ut som spagetti, men sett utifrån universum (det svarta hålet) kan en annan verklighet råda. Vad som händer i hålet är dolt för oss, påminner om gränsen mellan liv och död. Från döden/svarta hål återvänder man inte.
Världarna är parallella, sammanlänkade men åtskilda. Aldrig kommer vi kunna hälsa på i en annan värld, precis som en annan människas inre förblir oåtkomligt för andra (Betydelsen av kärlek av Helena Granström).
Universum förändras, blir alltmer kaotiskt och jämförs av Granström med en glass i solsken: Det finns fler sätt för en glass att smälta än sätt att vara frusen; den smälta glassen har fler oskiljaktiga tillstånd än den frusna (”svårt att skilja en glassfläck från den andra”).
Glassfläckarna blir ohjälpligt fler och sannolikheten att en upptinad glass blir till en perfekt kula igen är obefintlig. Om vi visste vilka glass- och sommarluftspartiklar som krockade med varandra så… men vi är begränsade – otillräckliga. Så och med universum.
”Hur roligt vore det att hela tiden kunna urskilja enskilda molekylers rörelser? Vad vore en solnedgång utan utsuddning av alla små luftpartiklar och ljusvågor som låter oss uppleva helheten? Att ständigt kunna urskilja eller förutsäga allting är att aldrig någonsin uppleva skönhet”, skriver Ravanis.
Skönheten i kaos är en tröst. Ravanis kopplar universums skönhet till skönlitteratur, tar exempel från Granström, Tolstoj, Söderberg, Carmen och Twilight. Ravanis läser Inger Christensens Alfabet, som är skriven som en matematisk formel, och Ravanis rörs till tårar för att det är så vackert, men hon återger inget ur Alfabet– jag letar upp den. Och det är vackert:
Läs Skönheten i kaos som lindrar existentiell ångest, läker trauman från fysiklektionerna i astronomi…
En bra sista minuten-julklapp!
Fråga bokologen 