Minnie och Mickey älskar varandra med brister och fel; han attraheras av hennes lågmäldhet – och hon förvandlar hans fulhet till fulsnygghet. ”Som Gud skapar människan, skapar hon mannen. Möjligtvis är det därför det går så fel sedan”, skriver Wolff i berättelsens början.
Mickeys fulsnygghet får negativa konsekvenser för deras relation, men det är djävligt mer komplicerat än så. Händelser tar oväntade men välunderbyggda vändningar och jag läser utan avbrott fram till berättelsens slut. Men boken lämnar mig inte; jag fortsätter att tänka på den, referera till den, tala med andra om den.
Wolff har något viktigt att berätta och gör det med vackert språk, innehållande många referensbindningar/upprepningar:
”Ditt hår, säger han. Ditt hår visar att du kommer att orka. Du har inte en döende människas hår. Ditt hår visar att du inte alls är sjuk, att du en dag ska kunna resa dig och vara ännu mer full av kraft. Du kommer att leva, Minnie” (s.38).
Läs Djävulsgreppet! Min starkaste läsupplevelse i år!
Fråga bokologen 