Boken blev utskälld när den kom ut år 1935; den tog upp könssjukdomar som gonorré och syfilis. Vid denna tid smittades 20 000 årligen i Sverige och i Stockholm hade hälften av alla män under 50 år någon gång haft en könssjukdom. Många bar på sjukdomar utan att söka vård och smittade andra.
Idag kan gonorré botas med antibiotikakurer, men då fanns inget botemedel och de smittade fick feber, utslag, sveda, smärtor och tvangs läggas in på sjukhus i flera månader samt iakttaga total avhållsamhet på obestämd framtid. Vissa smittade tog livet av sig. Ett barn som föddes av en smittad mamma riskerade att bli blind. Det här är en mycket tänkvärd läsning; jag förstod tidigare inte vidden av den dåtida situationen.
Ivar Lo skriver gripande om två ungdomar som lämnar landsbygden för Stockholm på det fattiga 1920-talet. Marta, byns vackraste statarflicka, flyttar först och senare kommer bondsonen Adrian efter i hopp om att träffa henne där.
Arbetslösheten i staden är enorm och arbetsvillkoren därefter. Folk har tur om de får tag i ett jobb och aldrig har Marta eller Adrian pengar över att skicka hem till sina fattiga familjer. Livet i staden är tufft, men det är svårt på landsbygden också: Det går inte att leva av jorden, men jantelagen råder och elaka rykten går om bybor som lämnar. Det är alltså inte aktuellt att flytta hem. ”Landets barn hatar landet” (s.25), men idylliserar det på håll, blir besvikna när de hälsar på föräldrahemmen: Korna ser ”tämligen skabbiga och luggiga ut”, inte så feta och frodiga som i minnet (s.301).
På mustigt språk beskriver Ivar Lo människorna och staden: ”Blommorna i parkerna öppnade sig först, tills de stod vidöppna, likt stora, blossande rosvaginor, som tog emot befruktningen. Sedan slöt de sig sakta kring varmt, nyfödande regn” (s.137).
Ivar Los språk och berättande gör mig engagerad och jag rekommenderar boken varmt! Detta är det första jag läser av Ivar Lo och jag är mycket nyfiken på de andra böckerna han har skrivit.
Läs boken här
Fråga bokologen 