Lea Ypi var 11 år 1990 när hennes land Albanien blev fritt efter ett halvt sekel av diktatur. Ypi berättar sina barndomsminnen från den omvälvande tid då det förbjudna, religion och politisk opposition, blev tillåtet. Den nyvunna friheten förde dock med sig ofrihet.
Det är tänkvärt att läsa om hennes första besök i ett kapitalistiskt europeiskt land, vilket skedde 1991 när hon reste till Aten tillsammans med sin farmor:
Det var ”första gången jag kände luftkonditionering mot handflatorna, första gången jag smakade på en banan, första gången jag såg trafikljus, första gången jag hade på mig jeans, första gången jag inte behövde köa för att kliva in i en butik, […] första gången jag såg köer som bestod av bilar i stället för människor, första gången jag satte mig på en toalett i stället för att huka, första gången jag såg människor följa efter hundar i koppel i stället för gathundar som följde efter människor, […] första gången jag såg kors på gravar, första gången jag stirrade på murar täckta av reklamaffischer och inte anti-imperalistiska slagord, första gången jag beundrade Akropolis, fast bara från utsidan eftersom vi inte hade råd med entrén” (s.161).
Läs Fri! En intressant berättelse om hur övergången från kommunism till kapitalism drabbade en albansk familj sett ur ett barns perspektiv.
Översättning: Amanda Svensson
bokologen.se 
Visst är den intressant? Jag fastnade mycket för hur människorna var tvungna att ha två åsikter under diktaturen, en officiell eller åtminstone mycket tyst och nedtonad och en personlig med de närmaste.
GillaGillad av 1 person
Mycket intressant! Tänker på hur föräldrarna mörkade för sitt barn om släktingar som satt i fängelse. De pratade i termer om universitetsstudier när de pratade om fängelsestraff…
GillaGillad av 1 person