Författaren rekonstruerar sin döde far Johns livshistoria genom dennes gamla brev, teckningar och fotografier. Bokens omslag visar ett fotografi av John på en strand i Egypten där han bodde som barn. Som trettonåring (1934) lämnades John på internatskola i Norge och hans norska föräldrar återvände till Egypten, där fadern hade en domartjänst och modern gick hemma. På grund av avståndet fick John sällan besök (fick spendera julaftnar och lov ensam).
Åren på olika internatskolor (1934-1938) satte sina spår; han vande sig vid att ryckas upp och skickas bort, att hålla sig på avstånd från andras liv – så även från sina barn, sin vuxne son: Far ”kom inte på besök om han inte var inbjuden, men han ställde sig utanför och tittade efter oss bakom de blanka fönsterrutorna”, skriver författaren om sin far. ”Han är hos mig, och han är inte hos mig…” (s.9).
Jag blir emotionellt engagerad när jag följer John genom livet; jag är lika oförberedd som han är var gång han rycks upp. Författaren kallar genomgående John för ”far” (inte John) – ett tilltal som ger närhet. Även när John är barn omnämns han som ”far” och jag förvirras lite när ”far” är tillsammans med sin far…
I nutiden med facit i hand är de (författaren, ”far” och farfar) samtliga fäder. Författaren är rädd att han, likt sin far och farfar, har ryggen vänd mot sina barn, att ensamheten ska gå i arv.
Författaren hoppar tätt men smidigt fram och tillbaka i tid och rum. Det är intressant att få se Egypten i mitten av 1920-talet ur ett barns perspektiv (få ta del av ”fars” upplevelse av konflikt mellan egyptier och den f.d. kolonialmakten). Det är kusligt med nazistiska vindar på norsk och schweizisk internatskola på 1930-talet och att senare få ett inifrånperspektiv från det naziockuperade Norge 1940-1945.
Författaren tvekar ibland i sina formuleringar: ”Jag vet inte vad far tänkte […] Jag följer honom tillbaka till rummet […] låter honom bygga ett torn av böcker…” (s.128), vilket påminner läsaren om att rekonstruktion pågår och stärker berättelsens autenticitet.
Författaren tackar i slutet sin fru Linn Ullmann: ”min förstaläsare idag och alla dagar. Utan henne ingen bok…”. Det är rörande att läsa detta efter att ha läst denna fantastiska bok.
Läs Fars rygg! En gripande roman om fäder och söner under en historiskt omvälvande tid.
Översättning: Gun-Britt Sundström (2025)
bokologen.se 