Älven (2021) av Rosa Liksom

En fjortonårig flicka drivs på flykt med sina kor under Lapplandskriget 1944 i Finland. Hon med många andra och deras djur söker sig till säkerheten i Sverige på andra sidan älven, till svenska flyktingläger. Flickan söker även sin gravida mamma som flydde före henne.

Romanen håller mig på halster: Obehagligt långsamt skyndar människorna och djuren mot älven medan striderna hörs allt närmare. Flickan möter människor, onda som goda. Hon kommer till ett flyktingläger med rutiner som liknar dem på koncentrationsläger – men bara fram till tvagningen; där slutar likheterna:

”Martta frågade om de sjuka skulle föras bakom bastun och skjutas. //De blodfattiga med lungsot och difteri förs längre ut till epidemisjukhuset och de svagsinta och efterblivna förs till dårhuset, bjäbbade lottan till svar” (s.64).

I romanen är människor och djur likställda; samtliga nämns vid namn – inte som kon, berguven, råttan eller grisen utan som Pirkko, Lilith, Aikili… Namnanvändandet gör att det knappt går att skilja djur och människa åt.

Både människor och djur skadas och räddas – eller förloras och sörjs. Flickan hjälper en annan flicka att hitta hennes kvarglömda gris Aune i en härjad by och de riskerar sina liv för grisens skull (Aune väcker minnet av flickans framlidna gris Saara).

Flickan funderar över existensen, tänker på arter som försvann innan människan och nuvarande arter fanns och ifrågasätter skapelsemyten (människans särställning). Hon får medhåll men rådet att hålla tyst om sin upptäckt.

Jag gillar författarens språk. När hon skildrar djurs brunst och parning använder hon samma könsord som när hon skriver om mänsklig lust och älskog. I skildringen av den mänskliga älskogen används i sin tur djuriska ord som ”bestiga”.

Författaren använder djurliknelser om människor: ”Vi gav oss av som kattor” för att hitta grisen Aune (s.118.). Katter står för självförtroende, smidighet och nio liv och är således en positiv liknelse för en människa.

Läs Älven! Trots dess tunga tema är romanen inte allt för tung; det värsta händer inte alltid och kärlek och empati finns, gör sig ofta påminda.

Översättning: Janina Orlov (2023)