Alexanders barn är rädda för honom. Är han lik sin morfar som familjen tassade på tå för? Alexander är rädd att hans ilska ska förstöra familjen.
Han börjar nysta i det gamla, intervjuar folk och undersöker via dagböcker, brev och arkiv ett triangeldrama som utspelades på 1930-talet mellan morfadern författaren Sven Stolpe, mormodern översättaren Karin Stolpe och författaren Olof Lagercrantz.
Schulman hoppar mellan nutid (2018), det ödesdigra året 1932 och år 1988, då han var hemma hos morföräldrarna och det blev kalabalik pga att Olofs brev till Karin hittades.
Med meningen ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, börjar Schulman berätta om vistelsen hos morföräldrarna. Det är en allusion på titeln på Sigge Eklunds självbiografiska roman (som likt Schulmans är en familjeuppgörelse). Överlag är Bränn alla mina brev rik på intertextualitet med tanke på alla dagboks- och brevutdrag, citat av Edith Södergran, referenser till Putte i blåbärsskogen, Gummitarzan… Romanen har med sina många röster ett rikt inre liv.
Schulman har en historia att berätta och han gör det väl: Tidshoppen stärker samband mellan nu och då, skärper blicken för likheter mellan Alexander och hans morfar. Schulman skulle ha kunnat stanna vid att berätta om hur morfadern påverkat andra (hans mormor, mor, morbröder) och därigenom undgått att berätta om sig själv. Han är modig.
Läs Bränn alla mina brev! En tänkvärd berättelse om ett oläkt familjetrauma.
bokologen.se 