Handlar om adelsfamiljen Griepenfeldt på Solgårda slott i Skåne där våldet gått i arv. Pappan Carl-Fredrik förvisades hit en gång av sin far (”Carl-Fredrik har svaga nerver, sa han. Det var ingens fel utom Carl-Fredriks.”). Slottet är fallfärdigt och känns som ett hån.
Carl-Fredriks son Jarl är regissör och har gjort en våldsam film, men den är enligt Jarl själv inte självbiografisk (?). Dottern Eddie gör våld på sig själv och mamma Monica likaså. Romanen inleds i första person ur Monicas perspektiv, vilket senare visar sig vara en bland många skilda verklighetsuppfattningar… Mycket intressant.
Karaktärernas tankar om sig själva (och andra) får mig att skratta, t.ex när den allvetande berättaren berättar hur en karaktär flyr från en hemsk situation men tillägger att denne ”insåg att han var snygg där han grät i den sportiga bilen”.
Författaren tar ibland långa hopp i tiden och landar mitt i handlingen utan vidare förklaringar. Det är kul för läsaren att gissa var den har hamnat och ur vems perspektiv historien berättas. Det liknar livet självt; hoppa tio år – från 20 års ålder till 30 – och sceneriet och vissa människor är utbytta till något som en gång var otänkbart. Det är hissnande och uppfriskande.
Läs Ultravåld! En förfärlig men fantastisk historia vitalt berättad av Tone Schunnesson. Det skulle bli en bra film.
bokologen.se 
Håller med om att den är läsvärd. Ödena är så trasiga och det tar jag med mig, historien skavde mycket mer än de senaste böckerna jag läst, både utifrån personernas liv men också de explicita skildringarna. Viket gjorde den intressant.
GillaGillad av 1 person
Det här är den första av Schunnesson jag läst. Blir sugen på att läsa Dagarna dagarna dagarna. Är den bättre än Ultravåld?
GillaGilla
Det var första Schubnesson för mig med. Jag tänkte på andra böcker i min kommentar, så jag behöver också upptäcka hennes tidigare alster.
GillaGillad av 1 person