Handlar om adelsfamiljen Griepenbrand på Solgårda slott i Skåne där våldet gått i arv. Pappan Carl-Fredrik förvisades hit en gång av sin far (”Carl-Fredrik har svaga nerver, sa han. Det var ingens fel utom Carl-Fredriks.”). Slottet är fallfärdigt och känns som ett hån.
Carl-Fredriks son Jarl är regissör och har gjort en våldsam film, men den är enligt Jarl själv inte självbiografisk (?). Dottern Eddie gör våld på sig själv och mamma Monica likaså. Romanen inleds i första person ur Monicas perspektiv, vilket senare visar sig vara en bland många skilda verklighetsuppfattningar… Mycket intressant.
Karaktärernas tankar om sig själva (och andra) får mig att skratta, t.ex när den allvetande berättaren berättar hur en karaktär flyr från en hemsk situation men tillägger att denne ”insåg att han var snygg där han grät i den sportiga bilen”.
Författaren tar ibland långa hopp i tiden och landar mitt i handlingen utan vidare förklaringar. Det är kul för läsaren att gissa var den har hamnat och ur vems perspektiv historien berättas. Det liknar livet självt; hoppa tio år – från 20 års ålder till 30 – och sceneriet och vissa människor är utbytta till något som en gång var otänkbart. Det är hissnande och uppfriskande.
Läs Ultravåld! En förfärlig men fantastisk historia vitalt berättad av Tone Schunnesson. Det skulle bli en bra film.
bokologen.se 