Den smala lyckan. En novellfläta (2025) av Hans Gunnarsson

Brevbärarna på Kungsholmen i Stockholm har en bokcirkel, men i brist på berättelser om brevbärare börjar de berätta historier ur sina liv för författaren ”Cigarren”, som författar mot att få sin nota betald när de träffas på restaurang ”Löwet” (Löwenbräu) på Kungsholmen varje vecka.

Brevbärarnas historier är spännande – och i vissa fall chockerande: En av brevbärarna roar sig med att sno brev för att sedan slänga dem oöppnade. En annan testar magiska piller som han hittat i en kudde på sitt hotellrum, en tredje blir förälskad i sin massör, en fjärde har en affär med en adressat… med mera med mera.

Berättelserna hålls skickligt samman av ramhistorien om brevbärarnas bokcirkel på Löwet. Upplägget påminner om dramaturgin i Boccaccios novellsamling Decamerone (ca 1353) i vilken ramberättelsen handlar om tio ungdomar som fördriver tiden på en lantgård (dit de flytt från det pesthärjade Florens) med att berätta historier för varandra – varje berättelse är en novell.

I Den smala lyckan figurerar dock brevbärarna i varandras berättelser vilka kompletterar varandra likt parallellhandlingar och därför känns Den smala lyckan som en roman och inte som en novellfläta. Brevbärarberättelserna kan läsas fristående men något går förlorat, precis som när man bara läser ett utdrag ur en roman.

Jag skrattar ofta när jag läser; Gunnarsson skriver rolig dialog ( ”Fucking rejpare”/ ”Hur fan kan du jobba med en sån?) och skapar roliga bilder (en karaktär har ”en tussilagolik kalufs”).

I Den smala lyckan finns också inslag av dikter under rubriken ”Mellanakt, ur rullarna” som mot slutet, när man fått veta vilken karaktär som ligger bakom dikterna, kommer ge texten en ytterligare dimension:

”Det man inte

borde tänka på

det är det man

tänker på

det är nästan

det enda

man tänker på

det bor i en

som gud

borde bo i en…”.

Läs Den smala lyckan! En roman/novellfläta om livet ur några brevbärares perspektiv. Det kanske är det bästa jag läser i sommar. Kanske beror det på att jag inte var beredd på allt brevbärarna hade att berätta…och på författarens intagande språk.

Lämna en kommentar