Vifta inte bort om skolsköterskan eller läraren ringer och är orolig för att ditt barn inte äter skollunch/har gått ner i vikt. Det betyder någonting.
Psykologen Anna Bennich hade länge ingen aning om vad hennes 16-åriga dotter Signe höll på med; hon hade fullt upp med att oroa sig för att dottern skulle bränna ut sig i skolan.
Boken bygger på mor och dotters dagboksanteckningar under sjukdomsåren 2015-2022. Det är ”som i Stranger Things fast på riktigt” – sjukdomen tar över dottern likt en demon. Mamma Anna skriver i sin dagbok: ”I övrigt är hon [Signe] mycket glad denna helg – av svälten. Glad och energifylld. För första gången på länge är det den vanliga hon. Jag ser anorexian rakt i vitögat. Den pytsar in små, regelbundna kickar av eufori i henne. Det är som att ha en knarkare hemma. Som säger: Mamma var inte orolig, jag ska börja behandlingen igen sen, jag ska bara knarka i några veckor här först,”
Signe blir inlagd på klinik och skriver i sin dagbok att ”man ser verkligen inte att jag har anorexia längre. Men jag har aldrig velat dö så mycket som nu. Och jag är rädd att folk kommer glömma bort mig för att jag har blivit tjock”. I efterhand kommenterar Signe att hon aldrig var övertygad om att hon var sjuk; hon ansåg sig ”behöva vara värre än värst för att förtjäna bli bättre”.
Vården som Signe får är inte perfekt. En behandlare föreslår att hon ”kanske kunde ha spa med mamma och lägga ansiktsmask när hon fick impulser att självskada”. Bemötandet är viktigare än själva behandlingsmetoden, enligt Signe som haft både bättre och sämre behandlare.
Anorexia nervosa är den mest dödliga psykiatriska sjukdomen. ”Nästa person som hävdar att det här främst handlar om uppmärksamhet, är ett val, en utseendefixering, skjuter jag i huvudet”, skriver Anna.
Anorexin drabbar hela familjen. En lillasyster kan inte längre prata med sin storasyster. En storebror bryter ihop när hans sjuka syster skrivs in på slutenvård.
Läs Att försvinna sig – en mor och dotters berättelse om anorexi!
bokologen.se 