En manlig lärare i 1940-talets Norge inleder en affär med sin före detta elev som är sjutton år. Den kommer pågå i många år och ödelägga hennes liv – hon blir besatt, missköter sitt arbete och andra relationer för att få vara med honom. Hur är det möjligt? Han har en gång bekräftat hennes läshuvud och hon behöver hans bekräftelse/hopp om ett annat liv: Hon har inte råd att läsa vidare. Hemma råder fattigdom, alla kämpar mot den och hon blir inte sedd.
Även läraren kommer från enkla förhållanden, men har kommit upp sig och vill inte bli störd i sin klassresa. Dock försöker han ha kakan, äta den och mer därtill. Det är provocerande.
I Gruben där flickan bor och han undervisar beskriver hon människorna som ett slags havregrynsgröt där ”alla måste smaka likadant och vara gryn i gröten och ve den som kommer dit och är något annat än ett havregryn…”. Klaustrofobi.
Berättelsen bäddas in av ramhistorien där en man möter en vilsen kvinna med röd resväska på en tågstation och bjuder hem henne till sig och hon berättar sin livshistoria för honom. Hon tar god tid på sig; ”för jag måste tänka mig för, så jag inte ljuger”, säger hon. Ofta tar berättelsen stöd i mannens ickeverbala reaktioner på kvinnans berättelse, vilket stärker dess äkthet.
En liknande dramaturgi där en kvinna berättar och en man lyssnar återfinns i Victoria Benedictssons novell ”Ur mörkret” (1888) på liknande tema. Nedreaas kan ha läst den och inspirerats?
Nedreaas text är en rasande kritik mot dåtidens familjepolitik och abortförbud. Skulden läggs på de med makt: ”Vi dödar ofödda små barn. Varje dag dödas ofödda små barn, men det nämnde han [prästen] inte. Vem är det som dödar dem, tror du? Det ska jag säga dig!. // Det är bland annat prästerna. Det är alla som håller liv i lögnen att drifterna skulle vara skapade av Satan och att otukten plötsligt blir till kärlek när man gifter sig. Prästen håller sin ceremoni och säger amen mot betalningen av några kronor som kallas arvode, och så har Gud välsignat akten. Ja, och då har den blivit en plikt. Plikt, plikt, plikt – hör du – för allt i världen är inte lust! […] Nej, vår präst gav mig ingen tröst” (s.71).
Berättelsen lämnar mig med tungt hjärta. Den tillägnas Åse, verklighetens kvinna med röd resväska, som berättade sin livshistoria för Nedreaas en natt på ett hotell i Oslo.
Läs Av månsken växer ingenting! En hjärtskärande läsupplevelse.
PS: Spara Geir Gulliksens förord till sist – det avslöjar mycket.
Övers. Cilla Naumann (2026)
bokologen.se 