En novell om en bonusmammas haltande äktenskap: Hon vill vara på landet, vid havet, men han vill vara i staden. Hans vuxne son bor hemma hos dem i stan, brottas med psykisk ohälsa.
Hon har varit sonens bonusmamma sedan han var liten och hon presenterades som ”pappas nya kompis”. Hon valde inte att bli mamma, men att gifta sig med en man med barn är ett val. Barnet ingår.
Jag har svårt att tycka synd om henne. Tråkigt att hon inte kunde ta till sig barnet som tydde sig till henne. Tråkigt att hon upplever att hon tagit hand om barnet mer än vad pappan har. Tråkigt att tvåsamhet medför att hjälpa varandra (hade det inte gällt ett sjukt barn hade det varit något annat problem). Trots omständigheterna är hon en produktiv och firad författare som lever på sitt skrivande (bevisligen har hon i alla fall haft tid att skriva).
Läs Utrymmet emellan! En novell som provocerade mig, vilket är något jag behöver mer av. Jag vill bli upprörd/berörd.
