Tove är rapp i pennan när hon berättar om sin pappa: Hans liv ”diktades inte av Alice Tegnér”. Han slår ”ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva”. Dock skonar han ugglorna – han eldar inte i spisen när de bor i skorstenen.
Toves pappa är egensinnig; han postar på Facebook ett foto på sig själv där han ligger utslagen på golvet med ansiktet ned i parketten (”Jag gör vad jag vill. Sluta mästra…”, svarar han när Tove ber honom att ta bort bilden från Facebook).
Tove vänder sig till läsaren emellanåt, frågar den t.ex. ”Har alla en berättelse om sin pappa som inte är sann?”, varpå jag som läsare får lust att svara. Texten engagerar.
Toves pappa återberättar sin fars upplevelser av det finska vinterkriget: för många soldater var det värre att hitta sina stupade kamrater när snön smält och kriget var över än själva kriget.
”Jag fick höra skärvor av sådant pappa själv bara fått brottstycken av [från sin far]”, skriver Tove, som i sin tur ger skärvor av skärvorna till sin son, kallad pojken/barnet.
Jag älskar alla partier där pojken/barnet kommer till tals:
”Jag hade en gråsugga, säger barnet.// Jaså. Vad hände med den stackaren?//Den dog. //Pappa gapskrattar: Nä det är för helvete inte lätt. //Pappa, säger jag. Språket! // Jag hade blad och sten så han kunde ligga i skuggan, säger pojken. Och vatten”.
Det pågår ett drama mellan Tove, Toves pappa och pojken, där pappan uttrycker åsikter om barnuppfostran och Tove tar sin sons/sitt eget parti. I bakgrunden flyger Jas-plan över ön och klimatförändringar gör sig påminda.
Jag älskar Toves poetiska språk med allusioner till annan litteratur (”Det är sent på jorden” är en allusion på Gunnar Ekelöfs dikt).
Läs Min farsa var kommunist! En gripande och vacker skildring av relationerna mellan tre generationer i en familj.
