Skvaller om en by och dess bybor i efterkrigstidens Italien. ”Det är för att det ska bli lite samtal, sa [Elsas] mor. ”’Du tycker väl inte att vi ska sitta och stirra varann i ögonen hela tiden? Man berättar saker, pratar. Den ena säger ditt och den andra säger datt.”’
Elsa, 27 år, dejtar den jämnårige Tomassino, son till fabrikören ”Kulan” som var socialist i Mussolinis rike och som lät den fascistiske fostersonen ”Baskern” ta över fabriken…
Jag gillar Ginzburgs språk och berättarstil, hur hon namnger personer (Kulan, Baskern, Dimman…) och avhandlar deras liv likt skrönor. Hennes berättande påminner om Selma Lagerlöfs, men Ginzburg är även rolig, särskilt i dialogen. En karaktär säger alltid ”Så ja, så ja, lugn bara, du är så duktig så” oavsett situation:
”Det är tur att Cecilia är död ändå, så att hon slipper se hur de har härjat där borta!”[sa Kulan] ”Så ja, så ja, lugn bara, du är så duktig så.”
Läs Natalia Ginzburgs Kvällens röster! En tänkvärd och rolig krönika om en italiensk by som är fiktiv men som känns verklig.
Övers. Johanna Hedenberg (2023)
