En kvinna flyr från Somalia med sin lilla dotter. De flyr från det vackra mintgröna huset, utanför vars klarblå port det ligger lemlästade grannar. Hennes man, mamma, pappa och syster har andra flyktvägar än hon själv och barnet. Inshallah att de ses igen.
Kvinnans man vill till Sverige, men det är bara kvinnan och dottern som landar på Arlanda och bygger upp en ny tillvaro i ett land som hon inte valt. Familjekarta omritad: Det mintgröna huset är ett minne blott. En kal lägenhet i Sandviken och ett plåtskjul nära en FN -bas i Somalia är nya kartan.
Ali förskönar inte livet som var innan flykten ( berättar om osunt klansystem, sociala orättvisor och omskärelse av kvinnor) och flykten är välunderbyggd ( inte plötsligt en dag kommer det beväpnade män…)
Jag har tidigare läst bra litteratur på flyktingtemat, men Ali beskriver på ett sätt som ger insikter jag saknat: Lukten av färg när ungdomar sprejar kvinnans lägenhetsfönster i Sandviken med fula ord. Jag förstår rent fysiskt kvinnans upplevelse, känner hur det sticker skräck.
Jag skrattar tårar när Ali beskriver läxan som kvinnan fått av psykologen; att välkomna ångesten när den kommer; ”hälsa på ångesten och säg hej”…
Beskrivningen av den beskäftiga Britta ( en fd hjälparbetare i Afrika vars händer enligt egen utsago har kupats för afrikanska barn att dricka ur ) är klockren när hon kommer till kvinnans undsättning iklädd ”rör inte min kompis”-brosch och bambuörhängen. En välvillig som ser tillfället att framhäva sin egen förträfflighet. Det kliar som eksem.
Dialogen mellan kvinnan och de andra karaktärerna är skickligt skriven. Dels får vi höra kvinnans somaliska röst, dels hennes svenska röst med språkfel, vilken känns autentisk: ”Tack Britta. Tack Sverige. Du nöjd nu? Vill du ha diplom…” (s.210) Trots språkbarriär lyckas kvinnan ge svar på tal och jag jublar inombords!
Romanen har en medioker start; kvinnan förbereder resan tillbaka till Somalia (det känns som jag läst liknande procedur förut). Därefter följer en lång men spännande tillbakablick (uppväxt, flykt, livet i Sandviken) för att sedan återkomma till kvinnans reseförberedelse till Somalia. Slutet är starkt och stannar kvar länge. Jag rekommenderar att läsa om prologen efter att du läst klart boken; själv fick jag gåshud av insikt.
Läs Dina händer var fulla av liv!
Fråga bokologen 