De oskiljaktiga väninnorna som döden skiljer åt. Så sorgligt och vackert om vänskap. De Beauvoir gav aldrig ut boken under sin livstid eftersom den var alltför nära verkligheten; huvudpersonen Sylvie är egentligen Simone själv och Andrée är hennes fantastiska väninna Zaza.
Jag älskar de Beauvoirs bläck, hur hon i en mening återger sin väninnas tillstånd: ”Jag avskydde det där lilla slavarmbandet. När vi satt och läste på biblioteket i de gröna lampornas stilla sken, när vi drack te på Rue Soufflot, när vi promenerade i Luxembourgträdgårdens alléer, så kastade Andrée plötsligt en blick på urtavlan och så flydde hon i panik: ”Jag är sen!” (s 89). Armbandsur kallas vid sitt rätta namn slavarmband.
Sylvie och Andrée är priviligierade; de studerar båda på Sorbonne och Paris är deras vardagsrum. Andrée var ovanligt fri som barn ( ”Låt barnen ha roligt!” säger hennes mamma medan möbler flyger) men som ung kvinna får hon slavarmbandet: Andrée ska hållas sysselsatt i väntan på att giftas bort med en man som mamman valt. Sylvie saknar slavarmband och blir så småningom Simone de Beauvoir, förra seklets främsta feminist.
Sylvies berättelse i jag-form ackompanjeras av brevkorrespondens mellan verklighetens Zaza och Simone. Fotokopior på breven med deras vackra oläsliga handstilar. Därtill svartvita foton från vardag och fest, som gör väninnorna ännu mer levande. Jag är djupt berörd av de Beauvoirs berättelse och De oskiljaktiga blir början på en Beauvoir-bonanza. Mandarinerna nästa!
Fråga bokologen 