Läs en gripande vacker skildring av en mor och dotter i Lettland under rysk ockupation.
Berättelsens tid börjar 1944 i och med moderns födelse. ”Jag har inget minne av den 22 oktober 1944. Men jag kan föreställa mig – Riga har just blivit av med nazisterna och Röda armén är på väg att ta över”, berättar modern (s.10). Detta sätter tonen för hennes liv.
Många år senare kan moderns mor inte förstå varför hon saknar livsglädje: ”Vad är det för fel, vad är det för fel, upprepade mormor. Hon växte upp i stor kärlek. […] Tack vare sockerbetorna hade jag gott om bröstmjölk. Och hon fick sin mjölk ända till tre års ålder”.
Men vad hjälper en moders kärlek i ryssens bur? En tillvaro där pappa är deporterad och död i Sibirien, Gud och litteratur är förbjudna och skolundervisningen propaganda… När hon själv blir mor har hon svårt att knyta an till sin dotter, lämnar dottern till dess mormor.
Växelvis berättar mor och dotter sin livshistoria. Oavsett hur distanserad modern är från sitt barn blir det tydligt att de delar samma historia, att de hör ihop: På varsitt håll badar de i vattendrag och hav ”varma som mjölk”, besöker förbjudna heliga platser. På var sitt håll blir de av regimen tvingade att ange andra.
Detta är sorgligt men kvinnorna är kraftfulla: Modern i all sin otillräcklighet hjälper andra kvinnor. Kvinnor som liknar modern (luktar alkohol och cigarretter) hjälper dottern, som i sin tur finns där för sin mor och mormor.
Det här är feel-good med svärta, skulle inte varit feel-good utan parallellhandlingen; både moderns- och dotterns perspektiv behövs för att kunna känna kärleken dem emellan.
Fråga bokologen 