…griper tag om mig i första stund: En mamma letar efter sin försvunna 14-åring. Dag har blivit natt. ”…jag har letat på alla gårdar. Jag har tittat mot alla fönster, där inne någonstans är du,” skriver Gordan (s.9). Duet är dottern och jaget är mamman. Jag identifierar mig med mamman, kan inte tänka mig något jävligare ”…mitt hjärta kom hem”, bönar mamman i sin inre monolog.
Utöver att vara försvunnen har dottern diabetes. Därtill dricker hon alkohol, som sätter blodsockret ur spel – utgången kan bli dödlig. Hon är sårbarare än friska 14-åringar, men hon bryr sig inte om det. Hon revolterar mot sin egen kropp och mot mamman med sin kropp som vapen. Dottern har blivit sin misskötta sjukdom, får uppmärksamhet tack vare den: Den synliggör ett osynligt barn för föräldrar som är självcentrerade.
Innan dottern försvinner ut i natten (börjar missköta sin diabetes) översätter mamman böcker, undervisar samt skriver både artiklar och på en avhandling. Under dotterns kris kan mamman enbart skriva om sjukdomen; sjukskrivs.
Natten kan nog trigga igång känslor hos personer som jobbar för barns bästa (socialsekreterare, kuratorer, psykologer, behandlingsassistenter mfl) Mamman ondgör sig över deras bristande kompetens, skäller ut Bup-psykologer i dotterns närvaro…
Många känslor passerar i revy när jag läser Natten. Först förtvivlan och skräck, sedan förundran, frustration och därefter… Läs Natten och se om era känslor svallar som för mig.
Fråga bokologen 