En gripande barndomsskildring av sorgen efter en förlorad bror; en sorg som fortplantas till fler sorger, kväver familjen. Obehag råder ständigt: Barnen tänker ut offer för att blidka Gud och har tankar på att gå till den andra sidan. Föräldrarna bråkar om vem som ska lämna gården (bara en kan lämna för vem ska annars ta hand om barnen och korna…).
Det sorgliga lättas upp av jagberättaren Jas, en 10-årig lillasyster till den döde. Hennes perspektiv är rörande oskuldsfullt (som Bruno i Pojken i randig pyjamas, som tror att koncentrationslägret utanför hans fönster är en bondgård). Jas talar förtroligt med sina två paddor som hon förvarar i en hink under skrivbordet:
”Det jag nu frågar mig, kära vänner, är: Kan ni gråta på riktigt eller går ni bara och tar er en simtur när ni är ledsna? Vi har tårar i oss men ni kanske söker dem utanför er själva för att kunna sjunka ned i dem. Men för att återgå till det ni är bra på, det var ju där vi började. […] Jag vet att ni är bra på att fånga flugor och på att para er. Parning är något jag inte förstår mig på, men ni sysslar med det jämt och ständigt. Och slutar man med sånt man tycker är kul är det något som är på tok. Har ni fått paddinfluensa? Längtar ni hem eller är ni bara sura? Jag vet att jag kanske ställer för många frågor men bara ni drar igång parningstiden kommer nog far och mor in i den också” (s.152).
Jag känner obehag när Jas och hennes syskon håller på med paddor, kaniner, tuppar, kor och hamstrar – eller när barnen leker med varandra. De är lämnade vind för våg, allt kan hända; ingen vakar över dem.
Jag får kväljningar av bondgårdsmiljön som beskrivs. Familjen äter ugnsbakade kospenar till middag, barnen leker med tjursperma-ampuller i det s k ”spermahuset” (betäckningshuset för nötkreatur). Det ligger en odör av gödsel och ammoniak (urin) i luften, sätter sig i kläder (i Jas jacka som hon aldrig tar av sig); fantomlukter sätter sig i min läsarnäsa (inte konstigt att jag hade dålig aptit igår).
Jag vill inte avskräcka någon från att läsa; den starka historien uppväger alla kväljande beskrivningar, som dessutom är nödvändiga för att genuint gestalta obehaget om kvällarna/mörkret som råder under dygnets alla timmar i en drabbad nederländsk bondefamilj vid millenieskiftet. Författaren (f.1991) växte upp i en miljö som liknar den i boken. Liksom Jas föräldrar var hennes också strikt kristna bönder.
Läs Obehaget om kvällarna!
Fråga bokologen 