Oavsett ödestro finns omständigheter som formar ens liv: Leon är det enda barnet till två som överlevt Förintelsen. Deras liv förstördes men Leon ska få leva det liv de aldrig fick.
Mycket går enligt föräldrarnas planer; Leon börjar på universitetet, men där träffar han Anna, vilket förstör planen på att föra det judiska arvet vidare (hon är inte judinna). Han älskar Anna men hans känslor överröstas av föräldrarnas.
Det är sorgligt när två människor som älskar varandra inte fortsätter tillsammans. Sorgligt med föräldrar som lever genom sitt barn, lägger sin lycka i dess händer – gör det så illa. Sorgligt att krig kastar långa skuggor.
Jag känner med alla personer i boken; allas känslor är välunderbyggda, ofta uttryckta i undertext: Leon läser Geir Ullriksens bok Se på oss nu (2018) som handlar om en man som går över gränserna. Leon har fått boken, kanske är den en förklädd uppmaning? Han tycker om boken, men känner sig lite för gammal och ”lite generad när han satt på tåget och läste de ibland explicita scenerna”. Detta avslöjar Leons mentala status.
Leons bok är en kommunikativ roman, där de många och djupa dialogerna levandegör personerna, fördjupar min relation till dem. Och att få läsa Leons brev till barnen gör att jag tycker om honom ännu mer.
Leons bok börjar: ”När Leon Bialek vaknade visste han inte att det efter den dagen skulle dröja femtio år innan han träffade Anna igen”.
Läs Leons bok! Det är en vacker kärlekshistoria som berör mig på djupet. Genom hela boken hoppas jag på Leon och Anna.
Fråga bokologen 