En 34-årig kvinna med stukade skådespelardrömmar hälsar på sin bästa väninna från gymnasietiden, en filmstjärna, på franska rivieran. De två har lata dagar vid poolen i väntan på…? Kvinnan vet inte varför hon blivit bjuden hit eller hur länge hon ska stanna.
Båda vännerna är skönhetsorienterade, fixerade vid berömmelse och söker bekräftelse. Väninnan liknas vid Birgitte Bardot och trädgårdsmästaren vid Benicio del Toro. Kvinnan, romanens jag-berättare, refererar ofta till verklighetens skådespelare och filmer; dessa utgör romanens person- och miljöbeskrivning.
Väninnans internationella genombrottsfilm var kostymdramat ”Babetta”. I berättelsens nu är dess demonregissör anklagad för sexuella övergrepp och tankarna går till väninnan. Är hon en av de utsatta? Hon är inte en av målsägarna.
Många utsatta förnekar, vill inte ha häxprocess. Många känner att de var lätta byten och skäms till tystnad. Många bestämmer sig för att det aldrig hänt, vill inte identifiera sig som offer.
Filmen ”Babetta” och regissören har författaren hittat på, vilket märks när filmens synopsis återges. Romanen hade varit bättre utan den påhittade filmens synopsis – och mindre långrandig med färre av berättarjagets beskrivna klädbyten och franska måltider.
Kanske läser jag boken tjugo år försent, skulle ha läst den innan jag landade i mitt yrke, innan viktiga människor i mitt liv föddes, innan jag slutade bry mig om skönhet. Romanens frågor engagerar mig inte längre – med undantag för metoo.
Kvinnan och väninnan har fason på sin olycka. Hellre gråta i ett château än i en etta med kokvrå?
Fråga bokologen 