Livets gåta i maneter, ödlor, ormar, fjärilar och trädgrenar. Kyrkor och katedraler med sina valv efter valv, återspeglar valv efter valv inom människan; avbildar gåtan.
I dikterna är de döda och de levande i samma värld men åtskilda: ”Världen är en, men väggar… och väggen är en del av dig själv” (s.24). Det som är tomt är i själva verket öppet ( se citatet på bilden nedan)…
…och det som är långt borta, är egentligen nära:
”På jakt efter en brevlåda
bar jag brevet genom stan
I storskogen av sten och betong
fladdrade denna vilsna fjäril.
Frimärkets flygande matta
Adressens raglande bokstäver
plus min förseglade sanning
Just nu svävande över havet.
Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.
Här nere går arbetet sakta.
Jag sneglar ofta på klockan.
Trädkronorna är svarta siffror
i den giriga tystnaden.
Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.” (”Air mail” ur För levande och döda, 1989)
Diktjaget söker det nära i det avlägsna, saknar mod att vara nära. Texten är omvälvande, skapar svindel; en båt ”som en utspottad olivkärna” i Atlanten.
Läs För levande och döda!
Fråga bokologen 