En självbiografi av Daniel Bergman, den hjärt- och MS-sjuke sjuksköterskan tillika sonen till två excentriska stjärnor, Ingmar Bergman och Käbi Laretei: Tårta på tårta på tårta av utmaningar. Men han skriver för sin 11-åriga dotters skull, ifall han inte lever när hon blivit vuxen och hon ”vill veta vad som egentligen ledde fram till vad som hände mig – och dig”.
Den lilla dottern önskar att hon hunnit träffa sin obarnvänlige farfar, oroar sig över om farfar verkligen vill vara på pengar [ha sitt ansikte på svenska 200-kronorssedlar]. Mitt upp i allt finns humor.
Jag skummar genom bokens omständliga passager av filmbudgetar, manusutdrag och medicindoseringar, men kan förstå behållningen för läsare som jobbar inom sjukvården (Daniels dubbla seende, hans patient- och vårdarögon på en och samma gång).
Jag går direkt på de intressanta relationerna och omständigheterna som formar Daniel. Med lite vilja kan jag se Ingmars faderskärlek till honom i form av press på hans rektor, som tvingas kalla Daniels hemmasittande för ”förlängd pryo”.
Daniel nystar i sitt liv, fram och tillbaka mellan viktiga skeenden 1962, 1966, 1969, 1974, 1976, 1985, 1986, 1990, 1991, 1992, 1993, 1995, 1998, 2002, 2007, 2011, 2013, 2014, 2017, 2018, 2020. När det är som mest spännande hoppar han i tiden, håller läsaren på halster.
Hjärtat ger perspektiv på ett liv hållet på halster. Daniels hälsa tillåter inte att han jobbar som ambulanssjuksköterska och han förpassas till filmskapandet, som han efter sina nära-döden-upplevelser känner är meningslöst: ”Jag vill inte filma mer, jag vill jobba i ambulans. Rädda liv”.
”Men Daniel”, säger sköterskekollegan. ”De som överlever – de vill ju gå på bio”.
Läs Hjärtat!
Föräldrar borde skriva brev som Hjärtat till sina barn. De viktiga samtalen kanske aldrig blir av – även om man lever till sin hundraårsdag. Ju mer ens barn vet om det som varit, desto lättare för det att välja sitt liv och vem den vill vara.
Fråga bokologen 