En familjesaga kantad av övergivenhet och skuld. Den inleds med att den ensamstående pappan och hans dotter åker tåg till Malma station i ett angeläget ärende. En gång fanns en mamma och en syster vid deras sida…
I brist på vetskap om varför de blivit lämnade hittar dottern orsaken hos sig själv (den som söker den finner). Den egentliga orsaken har dock efterlämnat spår och dottern (samt senare hennes dotter) försöker tyda dem. Precis som i det verkliga livet.
Schulman fångar livet i Malma station: Han beskriver hur ett spädbarns djupa doft av persika kickar igång pappahjärtat (en erfarenhet som påminner om faderns i Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.)
Både underbara och hemska saker händer personerna utan att de har ”förtjänat” det. De gör ibland hemska saker, ibland under påverkan av sitt ego och ibland av otur. Ett ögonblicks verk kan dock aldrig göras ogjort. Schulman beskriver besvikelsen i att ett möte, som betyder så mycket för en person, kan betyda så lite för en annan. Tänkvärt.
Handlingen hoppar i tid och rum och det byts mellan olika personers perspektiv, men det är logiskt och välklippt, motiverar en att läsa ännu ett kapitel – och ännu ett.
Slutet är sällsamt bra; Schulman har många planteringar som han skördar men precis som i verkliga livet återstår frågor. Jag känner att jag varit med om samma omtumlande resa som huvudpersonerna.
Läs Malma station!
Fråga bokologen 