En nutida svensk kvinna överväger att gå i kloster. Hon har separerat från sin man, uppvaktas av en ny man, besöker kloster, besöker ett fängelse där hon talar med ”okända syskon’ som av okända skäl berövats sin frihet”. Oavsett var hon befinner sig tänker hon på gud, känner längtans flöde.
Boken består av poetiska korta anteckningar om vad göra med sin längtan; det är inte självklart: Kvinnan stör sig på en prästs kyla, men också på en sverigesradioreporter, som framställer en nunnas närhet till gud som om den vore en idrottsprestation.
Kvinnan söker stöd för beslut i bibeln och andra texter, bl.a. Stig Dagermans text:
”Mitt liv är ingenting som ska mätas, skrev Dagerman, och levde många dagar av de orden. Det var bara en enda dag de inte räckte” (Dahl, s. 58).
Många av Dahls anteckningar slutar med ett konstaterande som detta ovan. En dag var många dagar slut.
Jag kommer läsa mer av Dahl; jag gillar det existensiella i för mig nya bilder. Oavsett ens livsåskådning finns essens i längtan och tvekan.
Fråga bokologen 