Med de inledande orden ”Till alla försvunna och mördade urfolksflickor och -kvinnor, och till alla dem som överlevt internatskolorna”, är jag fast i Tagaqs roman, som handlar om en inuitflicka i en by i det arktiska Nunavut, Kanada, på 1970-80-talet.
På poetiskt språk berättar flickan i jag-form om sin uppväxt under urfolksmäns våld – samt under symboliskt våld från det dominerande språket engelska, dess talares kultur och religion.
Urfolksbarnen tvingas i tonåren gå på engelsktalande internatskola och slutar tala inuktitut, vilket gör våld på deras identitet – leder till självmord i vissa fall. Flickan försöker ta livet av sig men misslyckas – hon är Spricktand, sönder men stark.
Berättelsen tar avstamp i verkligheten med dess flykter alkohol, marijuana, butangas…, för att sedan upptas mer och mer av det andliga:
”Kanske saknar jorden våra kroppar som en mamma saknar sitt spädbarn. Kanske saknar vi våra kroppar som de döda saknar livmodern. Kanske dröjer det länge innan mina mineraler återvänder i form av en växt eller insekt. Kanske dröjer det tusentals år innan delar av mig uppgår i det Gamla blodet [fossila bränslen], det Gamla blod vi pumpar upp ur jorden, för att bränna och förstöra hennes yta, för att bränna och lösa upp molnen. Låt henne behålla sitt blod. Låt tidens djupa svärta bo kvar där den hör hemma” (s. 137.).
Det är vackert och tänkvärt skrivet, leder in på stigar jag inte beträtt tidigare – får mig att se tillvaron på nytt sätt.
Läs Spricktand! En stark läsupplevelse.
Översättning från engelskan: Nika Abiri (2025)
bokologen.se 
Den vill jag läsa!
GillaGilla
Gör det – har aldrig läst något liknande ✨
GillaGillad av 1 person