Många baksidestexter avslöjar för mycket, men inte baksidestexten till denna roman – den är föredömlig; den avslöjar inget, väcker bara nyfikenhet:
”SEPTEMBER 2006. Bodil längtar efter en otyglad galenskap på Östersjön. Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. Hon ska heta Happy är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.
Elinore Brandéns täta debutroman är en kalejdoskopisk skildring av en mänsklig tragedi där ett våldsamt dödsfall utgör den tändande gnistan.”
Jag håller med om allt ovan; det är en tät roman där varje detalj spelar roll. Berättaren växlar skickligt mellan sex personers synvinklar och mellan olika tidsplan. Personernas liv skildras trovärdigt (hemlösheten och polisens/barnmorskans arbeten känns självupplevda).
Trovärdigheten skapas genom detaljerna, t.ex. genom anekdoter om tidigare polisingripanden och födslar (inblickar i tyst yrkeskunskap). Berättelsen är spännande men mot slutet levererar Brandén tyvärr svaren på läsarens alla frågor. Hon borde inte vara så generös – ha hellre ett öppet slut.
Läs Hon ska heta Happy! En glad läsöverraskning; slutet gör inte en hel bok. Jag hoppas att jag får läsa mer av Brandén!
bokologen.se 